Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Soilwork
Hultsfredsfestivalen
2006-06-17
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.soilwork.org

Mentaliteten inom hårdrock, oavsett vilken subgenre vi talar om, brukar vara att det är viktigt att se hård och ond ut. Det är viktigt att stå på scenen och inge respekt, visa att det man gör faktiskt är ganska tufft. När det gäller Soilwork vore det en överdrift att säga att de försöker vara gravallvarliga på scenen. Det slinker igenom ett och annat leende och den där fånigt stenhårda imagen finns aldrig där. Men ändock, fem av sex bandmedlemmar rör sig i typiskt hårdrocksskolade mönster. Klassiskt och vägvinnande. Det är dock den sjätte bandmedlemmen som är stjärnan, den som får Soilwork att bli riktigt skoj att titta på.

Basisten Ola Flink är en katt bland hermelinerna, en nykterist i Hultsfred eller om ni så vill en BigMac i Umeå. Medan hans bandkamrater stelt hårdrocksposerar är han en spexare av rang. Genom hela spelningen far han med sitt yviga skägg och vildvuxna hår omkring som en tätting på scenen och bjuder på djupa knäböjningar, fågeldansen och ett stiligt visande av stjärten från en av monitorerna. Trots ett ovanligt långt axelband envisas han med att i ett ironiskt poserande ständigt lyfta upp sin bas i brösthöjd på sant dansbandsmanér. Det är värt att lägga sin tid på en Soilwork-spelning bara för att se denne lille tokstolle. När han är på väg fram till en mick för att säga något blir det dock stopp, sångaren Björn ”Speed” Strid puttar bryskt undan honom.

”Speed” som faktiskt är förvånansvärt torr som frontman. Jag hade förväntat mig betydligt mer än vad som är fallet. Visst hanterar han sina sånguppgifter bra, både vad gäller skrik- som rensång, men något vidare scenutspel bjuder han inte på och mellansnacken är knappast något att skriva hem till mamma om. Helsingborgarnas melodiösa dödsmetall klarar sig visserligen på egna ben, men lite extra utöver den i form av publikfrieri (herr Flink borträknad) hade varit att önska.

Materialmässigt gör bandet en bra avvägning som behagar så väl mig som större delen av publiken som samlats i ladan. Precis som skrivet i tidigare recensioner är ljudet dock under all kritik på den här scenen och bitar som egentligen är nyanserade publikfriare blir grötiga bagateller. I Light the torch och One with the flies fungerar det dock riktigt bra.

Exakt när klockan slår över till midnatt, 00.00, rullar orkestern igång The Bringer från ”Natural Born Chaos”-skivan. Konsertens självklara höjdpunkt. Allt sitter och även om det bara är Ola Flink som lyser från scenen är slutintrycket att Soilwork klarar att överföra sin tekniska musik till ett intressant liveformat.