Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Soilwork
Arvikafestivalen
2008-07-04
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: myspace.com/soilwork

- Det har känts väldigt bra de senaste veckorna, förra helgen kändes det som att vi verkligen var på topp så jag hoppas att vi kan fortsätta på den vägen, sa frontmannen Björn ”Speed” Strid till mig någon halvtimme innan de klev upp på scenen. Och nog är Soilwork ett gäng hårdrockare i form alla gånger. Den Helsingborgska bandmaskinen (nåja, idag inhyser den dessutom en belgare och en fransman) är så väloljad att det är en fröjd för örat att höra den gå loss i sina smygtekniska metalkanonader.

Tyvärr är ljudet på Apolloscenen inte något vidare. När Soilwork öppnar med aggressiva Sworn to a great divide låter det mest burkigt och brötigt, låtens delikata nyanser försvinner i ljudbilden. Det blir förvisso en aning bättre ju längre spelningen fortgår, men det där riktigt välrattade ljudet som gruppen är i behov av får aldrig komma fram. Det tar ner intrycket en aning.

Allt får inte vara perfekt på samma gång, det tycks vara en sanning som alltid bevisar sig själv. På förra helgens Metaltown var ljudet perfekt, men ”Speed” en aning tam som frontman. Här är det tvärtom, när ljudet svajar (vilket förmodligen har mer med omständigheterna i det nyckfulla tältet än bandet självt att göra) kliver sångaren fram på ett helt annat sätt. Han lyckas mana igång så väl en circlepit som starta en wall of death och är riktigt spirituell hela spelningen igenom. Sånginsatsen är kanske inte hans bästa, men fortfarande väldigt stabil.

Skåningarna har möblerat om lite i setlistan och bjuder på lite gammalt och en hel del nytt, men de riktiga godbitarna har fått stanna kvar sedan förra helgen. Det skulle förmodligen inte gå att plocka bort fantastiska melodier som Rejection Role och Nerve ur en spellista utan att publiken skulle göra uppror. Tyvärr är de lite för ensamma om att verkligen glänsa den här kvällen. Ljudet och några oengagerande stänkare från nya plattan hjälps åt att sänka intrycket. Soilwork levererar stabilt, men det är ingen av gruppens bästa spelningar. Kanske en formreaktion på de tidigare urladdningarna på Metaltown och Graspop.

Ola Flink fortsätter givetvis att vara världens coolaste hårdrocksbasist. Den här kvällen till ära är han dessutom barfota…vilket han knappast är sen att visa upp gång efter annan.