[stäng]

Modest Mouse Accelerator, Trädgårn, Göteborg 2007-06-28 Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2007-07-03 Hemsida: www.modestmousemusic.com

---

Nej, nu tror jag att någon driver med mig. Vem hade kunnat tro att självaste Dr Gregory House skulle vara en permanent medlem, och dessutom spela en hel drös instrument såsom cello, keyboard och bas, i Modest Mouse? Nu är så givetvis inte fallet, men Tom Peloso måste vara någon slags evil twin till Hugh Laurie som spelar den bittra och aningen sarkastiska doktorn på tv.

Modest Mouse ja, om du ska ha någon som helst indiecred är det just det här bandet du ska tokhylla. Bandet har precis skördat hyfsade framgångar på den amerikanska billboardlistan (rakt in på första platsen) med sitt senaste album ”We Where Dead Before The Ship Even Sank”. Stort för att vara ett band som inte har gjort just extrem lättillgänglighet till sin grej, men jag är ändå lite tveksam. Efter soundchecket från helvetet (det var cello, dragspel, dubbla trummor och gud vet vad som skulle testas ytterst noggrant) drar det hela till sist igång och jag får mig en lektion om hur man utövar i det närmaste total scennärvaro.

Då snackar jag givetvis om Isaac Brock, den burdusa men ändå karismatiske ledaren för det blygsamma råttpacket. Hormonstinn ekoxe är lite min första tanke när Brock blåser upp sig som en smärre ballong innan han attackerar såväl mikrofon som gitarr. Att sjunga genom mickarna på sin egen gitarr, alltså sjunga rakt in i gitarren, var något helt nytt för mig. Det låter inte särskilt bra, men coolt är bara förnamnet!

På gitarr nummer två hittar vi en viss Johnny Marr från ett visst gammalt band som kallade sig för The Smiths, och det märks att publiken känner till sin musikhistoria. Många är de blickar som dras dit i tid och otid. Modest Mouse levererar en klart godkänd spelning, det är bitvis ett riktigt skönt discorockgung med Brock som fortsatt stor behållning, men i längden blir det lite enformigt. Att sjunga genom gitarren är coolt en, högst två gånger. Ingenting här i världen blir bra av överanvändning.

Och så var det den här snubben som dansade upp på scenen med Jamie T. Halvvägs genom spelningen stapplar det fram en något överförfriskad yngling och pekar på mig – ”Det är ju du!” Det visar sig att jag känner den här snubben, om än väldigt vagt. Tydligen var vi på samma fest en gång i tiden, vart och när var det ingen av oss som kan komma ihåg. Världen är allt bra liten ibland.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer