Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Massive Attack
Falconer, Köpenhamn
2009-10-19
Av: Anton Wedding
Publicerad: 2009-10-25
Hemsida: www.massiveattack.com

Det är mörkt på scenen när de inledande trumljuden kommer igång. Det blinkar lite från den staketliknande väggen längst bak på scenen. Det släpiga beatet fyller rummet med förväntningar. Bandet kommer in och fyller ut beatet, eller snarare lägger en tung hinna ovanpå det. När 3D (Robert Del Naja) och Daddy G (Grantley Marshall) – de som är själva Massive Attack - äntrar scenen är det svårt att påminna sig om att man någonsin sett en coolare duo. Detta trots de egentligen ganska töntiga artistnamnen.

De tre första låtarna är nya (den första tror jag är en omgjord version av Bulletproof Love från senaste epn). Det skulle kunna vara riskabelt att inleda en konsert med tre nya låtar, men här blir det inga problem. De nya låtarna är mörka och så tunga att det känns som om hela konsertlokalen ständigt är på fall ner i en ändlös avgrund. Precis det Massive Attack som jag tagit mig till Köpenhamn för att se.

Under konserten blandas gammalt och nytt på ett bra sätt även om man ibland kan känna att bättre övergångar mellan låtarna hade kunnat vara på sin plats. Scenen är mestadels mörk och sångarna som turas om att stå längst fram på scenen får sällan några spotlights för att synas extra. Detta gör stämningen mystisk och leder ibland koncentrationen till väggen längst bak på scenen som genom i princip hela konserten förmedlar politiska budskap. Det är budskap som handlar om mänskliga rättigheter, orättvisor, uppror och miljöförstöring.

Liveversionen av Safe From Harm är tyngre, längre och om möjligt ännu bättre än originalversionen och på skärmen dyker citat av George Orwell, Nelson Mandela, Henry David Thoreau, Desmond Tutu och John F. Kennedy upp. Det politiska skulle lätt kunna bli för pretentiöst. Men till Massive Attacks gravallvarliga, coola och tunga musik blir det istället något man tar till sig utan att rynka på näsan. I de mest intensiva stunderna av konserten står Robert Del Naja med ryggen mot publiken och boxas maniskt i luften medan Grantley Marshall gungar lugnt och stabilt framme vid sin mikrofon, en perfekt bild av hur musiken låter. Det lugna och stabila som blandas med det intensiva malande som ger Massive Attack deras säregna sound.

Föga förvånande spelar de sin megahit Teardrop från albumet ”Mezzanine”. Tyvärr lyckas den inte leva upp till originalversionen. Liveversionen saknar originalets tunga skörhet och Martina Topley-Bird som sjunger låten kan inte på långa vägar matcha hur Elisabeth Frazer sjunger på skivan. Men när de drar igång Angel från samma skiva är de på rätt spår igen. Den 58-årige Horace Andy som sjungit med Massive Attack sen första skivan ”Blue Lines” står ensam längst fram på scenen och låter sin lilla röst omvälvas av ett mörker och en tyngd som få låtar lyckas skapa. Mot slutet känns det som att enorma jättar står och klampar utanför Falconer. Hade byggnaden rasat samman hade jag inte blivit förvånad. Tyvärr är ljussättningen under hela Angel odynamiskt ljus, men låten är så fantastisk att man lyckas bortse från det.

Några av de nya låtarna lyckas inte riktigt leva upp till resten av det som spelas och Splitting The Atom från nya epn är en ganska medelmåttig låt, men för det mesta är låtmaterialet på väldigt hög nivå. Näst sista extranumret är en ny låt till. Commercial Flights står det på skärmen längst bak på scenen och så småningom dyker en tabell med flygtider och en jordglob som visar flygrutter upp där. Låten är härligt lång och fortsätter på samma tunga tema som många av kvällens andra låtar. Mot slutet upprepas samma riff i flera minuter och man hamnar nästan i trans när man står där och njuter. Konserten avrundas med Karmacoma från albumet ”Protection”, en värdig avslutning på en riktigt bra konsert.