Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Ane Brun
Hultsfredsfestivalen
2006-06-16
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.anebrun.com

Återigen höjer jag förvånat ena ögonbrynet när jag tittar mig omkring framme vid Pampasscenen, antalet människor som står bredvid mig går nästan att räkna på ena handen. Bittert muttrar jag något om att den topptiolista jag satt upp innan festivalen riskerar att bli kraftigt decimerad. Fast när jag väl låter blicken vandra lite längre bakåt, och utmed sidorna, inser jag att det faktiskt både sitter och ligger en och annan festivalbesökare runt om i krokarna. Precis som det ska vara när det är dags för stillsam singer/songwriter-musik.

Denna till en början något bittra känsla är dock som bortblåst då Ane Brun, med kompband, äntrar scenen och river loss den otroligt vackra My lover vill go. Ingen duett här inte, men helt klart en bra start. Sedan startar stjärnkavalkaden, Ane Bruns senaste släpp ”Duets” framförs så när i sin ursprungliga form, låt för låt. Helt autentiskt blir det tyvärr inte, det saknas nämligen två originalduettare, fransmannen Syd Matters och norska Madrugada har fått förhinder. Nu är detta inget problem då Ane Brun hittat två högst eminenta ersättare, Nina Kinert täcker upp för Matters och Annika Norlin, alias Hello Saferide, täcker upp för Madraguda.

Tjusningen med ett sådant här projekt är den mångfald och de personliga avtryck var och en av dessa gästartister står för. Givetvis varierar dessa också i form, stil och kvalité. Trots att Annika Norlin hoppat in med kort varsel och har texten vid sina fötter gör hon Lift me beundransvärt bra. Och Ane Brun är alltid Ane Brun, i takt med varje ny gästartist och dennes tolkning av respektive låt, lyser hon än starkare. Duetterna med Teitur, Ellekari Larsson (från The Tiny) och skivbolagskollegan Wendy McNeill hör till de allra bästa. Den sistnämnda beväpnad med ett dragspel och en charm som får det att hetta till i mina redan solbelysta kinder.

Ane Bruns duetter är en väldigt gemytlig och mysig upplevelse om än aningen ojämn. Duetterna med Tingsek, Tobias Fröberg och Lars Bygdén är både anonyma och intetsägande, det enda dessa herrar verkar ha gemensamt är glädjen och tacksamheten över att få vara där överhuvudtaget. Fast detta är ingen fara på taket, då hamnar istället mer stjärnglans på damen som verkligen förtjänar den – Ane Brun. Den avslutande Song No.6 med Ron Sexsmith känns som en värdig avslutning på evenemanget, mannen har sannerligen en stämma av guld och jag längtar redan till då kanadensaren själv tar samma scen i anspråk, detta bara en timma bort.