Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Prodigy
Hultsfredsfestivalen
2011-07-14
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-07-17
Hemsida: www.theprodigy.com

Okej, World's On Fire är kanske inte den allra vassaste av öppningslåtar, men sen, sen kommer ett bombardemang som gör att det där ihållande, vedervärdiga regnet som har plågat festivalen precis hela dagen, kvällen och natten förvandlas till en bisak som det inte gick att bry sig mindre om.

Breathe, Omen och Poison levereras i nämnd ordning som andra, tredje och fjärde låt. Förstår ni? Breathe, Omen och Poison i rak följd, det är en triss som det inte borde kunna gå att toppa, men The Prodigy har bara börjat.

Det är lätt att börja snacka om nostalgi och att en konsert genast blir så oerhört mycket bättre bara man har djupa relationer till låtarna. Men The Prodigy levererar. De skulle kunna gå upp på Blue Stage och prutta och folk skulle av nostalgisk dumhet älska det ändå, men det är inte vad de gör. De sätter upp en show som är så medryckande och eldig (kanske World's On Fire är en passande öppningslåt trots allt?) att det inte går att bli annat än överlycklig.

Undersåte Holmquist feberyrar lycksaligt om att det är en av de bästa konserterna någonsin vid min sida och jag står honom inte långt därefter i hyllningskören när den dundrande basen gör sitt bästa för att knäcka revbenen och ljusshowen får det att rycka epileptiskt i ögonlocken.

Men jag tappar tråden. The Prodigy har bara börjat skrev jag. Den fantastiska trissen borde inte gå att bräcka, men det är bra nära att britterna gör det när de fortsätter att kabla ut hit efter hit efter hit i dundrande versioner. Vem med minsta lilla tendens till att ta ett danssteg då och då kan till exempel ducka Voodoo People, Take Me To The Hospital eller ständigt lika intrikata Firestarter?

Då har jag inte ens nämnt knockoutslaget med Smack My Bitch Up, den ilskna gitarren i Their Law som river upp stora sår i regnovädret och reggaegungiga Out Of Space som knyter ihop säcken bara för att poängtera att underbart är kort.

Sen kan man tycka att Maxim Reality ylar lite väl mycket som sina ”Prooodigyyy waaaarriors” och att dödsfräcke Keith Flint borde få ha mikrofonen lite oftare, men det är petitesser när sångarna, liksom hela bandet ändå jobbar så hårt som de gör.

The Prodigy brinner på Pampas och jag är så där löjligt nära att dela ut femman att jag nästan skäms för att jag inte gör det.