Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Prodigy
Invaders Must Die, 2009
Skivbolag: Take Me To The Hospital
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-02-27
Hemsida: www.theprodigy.com

Jag hade Prodigys andra album “Music for the Jilted Generation” inspelat på kassettband någon gång i mitten på 90-talet och lyssnade hänfört på det när jag ensam vandrade genom ett mörkt och vintrigt Skövde på väg till den slitna idrottshallen där handbollshjältarna IFK spelade sina hemmamatcher. Det är ett minne som etsat sig fast väldigt hårt - förmodligen för att musiken på ett utmärkt sätt manifesterade känslan, mörkret och förväntningarna - och någonstans där inleddes en förälskelse.

Högst på min piedestal står naturligtvis ”Fat of the Land” som kom några år senare. Breathe, Firestarter, Smack My Bitch Up, man behöver inte säga så mycket mer för att bevisa svart på vitt att det är en alldeles fantastisk platta. Därpåföljande ”Always Outnumbered Never Outgunned”, som släpptes av en reducerad orkester och fick oförtjänt mycket skit av kritikerna, var det i ärlighetens namn inte heller något större fel på.

Nu står det 2009 i almanackan, men känslan och hängivenheten är densamma. Jag kan fortfarande inte säga annat än att jag tycker att The Prodigy är ett ruggigt bra band. ”Invaders Must Die” åstadkommer inte samma klaustrofobi som ”Music for the Jilted Generation” och kan inte mäta sig med ”Fat of the Land” när det gäller hitstatus, men den är ändå gruppen i ett nötskal. Keith Flint och Maxim Reality står vid mikrofonerna igen och det känns precis som vanligt.

”Invaders Must Die” bjuder på precis den utmanande dansmusik som vi kunnat vänja oss vid från britterna. Tunga beats blandas effektivt med rivigt gitarrspel och medryckande synthar (lyssna bara på oldschoolmelodierna i lysande Colours!). Det är lekfullt och självklart på samma gång. The Prodigy hittar lösningar där andra kör fast. ”Invaders Must Die” är en intressant lyssningsupplevelse från start till mål och där skiljer den sig en aning från sina föregångare som lutade sig lite mer mot specifika låtar.

Trots innovationer på flera områden är trademarksoundet intakt. Man misstar sig inte på en Prodigy-låt och kanske är det just därför de känns precis lika relevanta idag som när jag som liten kille pulsade genom Skövde på väg för att bevittna ännu en förlustmatch.