Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2012 enligt Alexander Hellgren

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Alexander Hellgren med bland annat Lana Del Rey, Grimes, The xx och Kendrick Lamar...

1. Lana del Rey – Born To Die
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag horde Born to die var det som att något i mig plötsligt föll på plats. Diskussionerna kring Lana del Rey har handlat mycket om äkthet kontra skivbolagsprodukt. Dessa anonyma åsiktsmaskiner kan dock inte förklara bort att 2012 var året när ny stjärna tändes på artisthimlen. De senaste tolv månaderna har jag vilat mot hennes stämma i huvudet och med låtarna minns jag också stunder från det gångna året – på gott och på ont. När ”Born To Die – Paradise Edition” med åtta nya låtar släpptes, då visste jag att det var kärlek.

2. Grimes – Visions
Claire Boucher har släppt tre skivor på lika många år och utvecklingen är inget annat än makalös, Grimes har ett unikt uttryck som bara blir tydligare. Förstasingeln Oblivion med tillhörande video blev i våras nästan ett arbetsmiljöproblem, jag kunde inte sluta titta och lyssna och fick inget annat gjort. Det är den mest hit-betonade skivan hittills, men det säger rätt lite när det gäller den här artisten. Naturromantiken och mystiken är fortfarande i frontlinjen på ”Visions”, som gav färg åt 2012.

3. Lorentz & Sakarias – Himlen Är Som Mörkast När Stjärnorna Lyser Starkast
Efter 2011 som postumt borde utnämnas till Det Stora Svenska Rapåret, var det rätt magert med bra rap i landet långt in på 2012. Enstaka låtar (som årets högst positiva sommarplåga Garbo, Astrid & Taube) men inget större än så, förrän bröderna Lorentz & Sakarias släppte uppföljaren till lekfulla men ojämna ”Vi Mot Världen”. Sedan dess har jag lyssnat på skivan varje dag och kan inte nog betona hur stark den är, från hjärtat och med den största svärtan kastar ”HÄSMNSLS” lyssnaren rakt in i den mörkaste av Stockholmsnätter.

4. The xx – Coexist
En av årets mest emotsedda skivor är något av det mest smärtsamma jag någonsin hört. Men ”Coexist” är också en hoppfull tillika fantastisk skiva, där varje detalj har balanserats på svärdsudd. The xx lyckas på uppföljaren till en hyllad debut skala av ännu mer från musiken, det enda som återstår är det innersta, renaste, vackraste. De tysta sekunderna efter raden ”now there’s no hope for you and me” 1:18 in i Missing, är så hjärtskärande att all tidigare musik om vissnad kärlek försvinner från minnet. Ja, less is more.

5. Scuba – Personality
Paul Rose blickar med sin elektroniska musik bakåt utan att på något sätt tappa siktet på nutid och framtid, och gör det utan att ta till enkla knep som gigantiska klimax eller radiovänliga refränger. Smutsiga beats, den mullrande, mörka basen och ljudet från Londons tunnelbanor blandas på ”Personality” med housepianon, soulsång och dansvänlig electro. Scuba har med en variationsrik skiva gett ett utsökt exempel på hur modern dansmusik låter 2012, långt ifrån fantasilösa påhitt som Summerburst.

6. Anna von Hausswolff – Ceremony
Redan på debuten visade Anna von Hausswolff att hon var kapabel till stora saker, men den här uppföljaren var jag inte alls beredd på. Inspelad i en kyrka bjuder skivan på fantastiska orglar som passar rösten utmärkt, men det här är ändå så mycket mer. Musiken är filmisk, storslagen och emellanåt nära obehaglig. Stundtals vacker och hoppfull, i andra delar mörk och avgrundsdjup. ”Ceremony” kräver måhända mer av lyssnaren än debuten, men när von Hausswolff bjuder in till sitt alldeles egna Twin Peaks är belöningen också mycket större.

7. LHF – Keepers Of The Light
Först blev jag frapperad, sedan fascinerad. LHF är inte ditt vanliga musikkollektiv, men å andra sidan mångdubbelt intressant. Den anonyma, samplingsglada Londonkvartetten har likheter med Wu-Tang Clan, även om det här handlar om dubstep och inte hiphop. Skivans omfång kan avskräcka men ingen säger att du ska sträcklyssna, det kan rent av vara hälsovådligt. Att lyssna på ”Keepers Of The Light” är lite som att rota i trollkarlens hatt, så fullmatad med variation och uttryck att nya landsgränser skapas för mindre.

8. Kendrick Lamar – Good Kid, M.A.A.D City
De senaste åren har yngre förmågor tagit allt större plats på rapscenen, vilket inte nog kan bejublas. Kendrick Lamar är en 25-åring som jag knappt hört talas om innan den här skivan släpptes. Den tar mig genast tillbaka till när jag för första gången hörde Nas, ingen rappare har sedan dess målat upp lika tydliga bilder av den amerikanska förorten. Allt det ruffiga, allt det romantiska – glasklart. Kendrick Lamar är en grym berättare och ordkonstnär som redan nu är fantastisk och blir oerhört intressant att följa framöver.

9. Purity Ring – Shrines
Den här skivan är väldigt mycket hösten 2010 för mig, när chill wave och witch house var det enda som tilläts passera genom hörlurarna. Purity Ring låter därmed inte som en daterad kopia, den här typen av drömsk och detaljrik ljudbild är evig. Megan James och Corin Roddicks gör också sin högst egna grej sprunget ur de senaste årens trender. Skivan är enhetlig på ett sätt som om alla låtar utgick från en och samma idé, men tillräckligt varierad för att lyssnaren aldrig ska tröttna. ”Shrines” är en ljuvlig debut.

10. El Perro Del Mar – Pale Fire
Sarah Assbring hörde jag för första gången som förband och musiken charmade mig då. Nu snart tio år senare är den inledande charmen borta, nu är det enbart otroligt bra. El Perro Del Mar har alltid haft melodierna, men det här är mer än popmusik – det är modern, politisk, influensrik, samhällskritisk musik och hennes absolut bästa skiva hittills. ”Pale Fire” är en ovanligt genreöverskridande svensk skiva, men så kan heller inte samma låt berätta alla de saker El Perro Del Mar har att säga om läget i världen.

Årets sämsta
Ja, vad ska vi säga om den här farsen? Tre medlemmar från det feministiska kollektivet Pussy Riot grips efter att offentligt ha riktat kritik mot president Putin och den ryskortodoxa kyrkans patriark. Åtalade för huliganism döms de till fängelse, alltså för att ha framträtt i en kyrka och spelat in en video (!). Ett onödigt tilltag kan tyckas, men det förtar inte att rättsprocessen varit pinsam. Det är 2012, feminism likställs med satanism och det är ännu långt kvar till demokrati och det fria ordet i Ryssland.

Årets spelning
Florence & The Machine på Way Out West var magiskt, Refused sista Stockholms-spelning var fantastisk. Men det var ändå OFWGKTA på nämnda festival som gjorde störst intryck på mig 2012. Rapkollektivet med Tyler, The Creator i spetsen fullkomligt exploderade under en dryg timme och till skillnad från många äldre kollegor var spelglädjen total, som att bevittna ett barnkalas (fast med fler svordomar) utan en död stund. Så dynamiskt, så kaxigt, så fet musik, så himla nöjd att jag skippade Kraftwerk.

Årets mixtape
Ofta lyssnar jag lika mycket på mixtapes som jag lyssnar på regelrätta albumsläpp och åtminstone ett hade varit med på min årsbästalista om den inte just skulle handla om dessa album. 21-åriga rapparen Azealia Banks står bakom låten 212 som jag antar att alla hört och släppte i somras mixtapet ”Fantasea”, som onekligen höjer förväntningarna ytterligare på kommande debutalbum. På första låten rappar hon över The Prodigys Out of space och när det görs så här bra behövs det knappast mer för att få mig såld.

Årets podcast
Den startade förvisso redan 2011, men det är i år den har växt till sig och fått riktigt genomslag – Vad blir det för rap? Sanna Berg, Petter Hallén och Hugo Wittorf guidar bland och diskuterar olika rapgenrer och/eller pratar med gästande, aktuella artister. Alltid underhållande, alltid lärorikt och alltid nördigt. De är också väldigt bra på att lyfta fram rap som inte får utrymme i andra medier. Och så klart, i varje avsnitt en massa bra musik. Programmet finns att lyssna på bland annat på Soundcloud.

Årets brev
När r’n’b-artisten Frank Ocean i somras skrev ett öppet brev om sin kärlek till en annan man, blev det en världsnyhet. Homo- bi- och transsexualitet har historiskt sett varit tabu inom hiphop och r’n’b annat än som skällsord och det här inlägget från unisont hyllade Frank Ocean var så vackert och nödvändigt. Men lika viktigt som det här är, lika viktigt är det att förstå att det är långt kvar och att homofobiska yttringar och anti-homosexuella artister fortfarande bokas till spelningar, även i Sverige.

Årets besvikelse
Om jag ska tro internet så är Linköping en av Sveriges största tätorter och ska också ha varit en stad dit band kommer och spelar. Var jag har sett spelningar i år? Malmö, Stockholm, Göteborg, Norrköping. Förvisso ett par i Linköping med, men utbudet har varit direkt undermåligt. Ja, jag vill ha mer än Lars Winnerbäck. Publiken finns inte? Jo det gör den absolut, så mycket vet jag. Men bandbokarna hänger inte alls med. Så inför 2013, ett hot. Fixar ni inte mer livemusik flyttar jag och ska för evigt baktala staden.

Årets konsumentupplysning
Magasinen slog ut dagstidningarna när det gällde kvalitativ musikjournalistik och sajterna slog ut magasinen. Klarast lysande på den svenska stjärnhimlen är alltjämt Throw Me Away med flertalet skribenter som skriver initierat, bra och guidar i det hav av ny musik som många av oss plaskar runt i. Spännvidden är större än i säg ”Vad blir det för rap?” men så pass nischat att det inte blir ointressant. Sedan spelar det kanske in att musiken som omskrivs ofta tangerar med subjektiv smak, men men…

Årets återförening
Många muttrar och är slentriannegativa återföreningar. I princip är jag så också, det innebär ju trots allt att återgå till något som bandmedlemmar en gång insett inte höll eller funkade längre. Trenden fortsätter dock och återföreningar verkar alltjämt populära. Två gånger under året har jag sett Refused som med ett meddelande titulerat ”Refused are fucking dead” upphörde att existera 1998. 2012 var kultbandet tillbaka och som jag skrev i en recension (här) fanns det inget gammalt över det. Bara kvalitet och glädje.

Årets vem va det som langa?
Way Out West satsade hedervärt på en helt vegetarisk festival, för att minska klimatpåverkan och ifrågasätta det ”onormala” i att välja bort djurdelar från tallriken. Så långt allt väl, tills kvällstidningen GT valde att kuppa och bjuda besökare, som inte orkar gå till Linnégatans närmsta köttkrog, på korv utanför området. ”Ett skämt” kallades tilltaget som inte mottogs väl av marknadsansvarige Joel Borg och inte av mig heller. Men ytterligare ett bevis på att klimatfrågan inte är relevant fick vi i alla fall.

Årets låt(ar)
Ja, det är oftast sådär. Mycket bra låtar, men skivor som inte når hela vägen fram och lyckas kvala in på listan. Många, däribland jag själv, lyssnar idag främst på låtar, sekundärt på hela skivor. Och för att rikta lite ljus mot artister och band som inte fick plats på listan ovan har jag samlat en annan del av musikåret 2012 i en särskilt spellista. 20 låtar som inte bör få glömmas bort, men som fanns på album som inte nådde ända fram eller av annan anledning inte var kvalificerade. Låtarna hittar ni här nedan.