Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hästpojken
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-31
Hemsida: myspace.com/hastpojken

Jag tycker att det är väldigt fint att Hästpojken får avsluta fredagens alla (större) spelningar. En kostym som klär bandet betydligt bättre än en eftermiddagslunk i solsken. Rätt bra med folk verkar tycka detsamma. På något märkligt vis påminner Martin Elisson för kvällen om Thåström kvällen innan. De smala benen och det vingliga scenspelet är likartat. Men där Thåström i mångt och mycket utstrålade fara, utstrålar göteborgaren värme och kärlek. Båda har karakteristiska röster, men på dimetralt olika sätt.

Att det finns en rotad destruktivitet i den här typen av Göteborgspop är det inget snack om, men Hästpojken känns inte med i det där längre. Okej, helt nyktra är de väl kanske inte, men varken asraka eller någonstans mellan porr och knark. Vilket blir tydligt med Elissons mer reflekterande texter. I och med bandets andra, mer sanasade skiva, "Från Där Jag Ropar" märks en mognad där låtarna är mer sansade än att "nu är det som värst". Utan att bli tråkigare. För att ge ett exempel så är Gitarrer & bas, trummor & hat väldigt träffsäker rent textmässigt, när sångaren undrar ifall allt är lika bra i Stockholm som i Göteborg där alla knaprar antidepressiv medicin varje dag. Jag säger humor.

Även om jag verkligen gillade den punkiga debutskivan så är utvecklingen bättre. Det är precis som när Bad Cash Quartet släppte sin andra; bort med det mest intensiva och förbannade och in med ett band som har hittat hem i den melodiösa popens trygga famn. Låtarna är ju inte sämre och Hästpojken behöver bara använda sig av tre "gamla" hits för att hela spelningen ska bli riktigt bra från början till slut, även om Caligula förstås är den låt som öser mest.

Nya alster som Medan vi faller, Jag förväntar mig ingenting och kanske skivans höjdpunkt Ett bättre djur (med sitt fantastiska housepiano) växer sig större live och liksom i fallet med hur storebröderna i Broder Daniel gjorde, fungerar den här musiken bäst sent på kvällen. Hela bandet är i sitt esse och levererar precis det jag vill ha som en avslutning på en bra festivaldag – lite mer Göteborg. Kompromisslös poprock som verkligen talar till hjärnan, men än mer till hjärtat.

Publiken verkar trivas, trots eventuella köldskador. Bandet värmer upp oss inifrån och även om de druckit innan, vilket de proklamerade på sin Facebooksida att de skulle göra, behåller de fokus. Så hade det inte sett ut för några år sedan. Hästpojken har något stort på gång i sommar. Nya skivan sitter verkligen och när de får en så trevlig tid att spela som på ett en fredagsnatt, visar de varför alla med ett pophjärta inte bör missa att se dem på årets festivalscener. Jag längtar redan till Emmaboda.