Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Peace ( Love, Borlänge
2008-06-27
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.thastrom.se

När jag såg Bob Dylan uppträda i Skandinavium 2004 skrev tidningarna dagen efter: ”Bob Dylan log!” som om det vore en världssensation. Tja, efter att ha sett den spelningen, en spelning som nästan var i samma klass som Lou Reed på Hultsfred för något år sedan, kan jag förstå att det var svårt att hitta något som var positivt överhuvudtaget. Då kanske ett leende är värt att skrivas upp. Thåström, han ler inte. Han skrattar.

Om det är något vi inte är bortskämda med på senare tid så är det just en Joakim Thåström som skrattar, åtminstone när han står på en scen. Anledningen? Han råkade bränna av ett visst ”Halt!” (ni vet vilken låt som börjar så, hm?) för tidigt in i setet, till publikens stora ljubel. Det tog karln ett bra tag att sedan samla sig för att återigen kunna suga ur all livsglädje ur världen med en nedstrippad version av Nedåtsång.

Strippat ja, den här gången får vi se den sättning som jag trodde vi skulle få se när Thåström senast gav sig ut på turné för att supporta den minimalistiska ”Skebokvarnsv. 209” (en turné som visade sig bli nog så bombastisk); i centrum står Thåström med sin gitarr, smidigt uppbackad av trummor, bas och synth. Inledningsvis är ”det Skebokvarnsv. 209” som dominerar, vi vaggas in i en komfortabel och trygg atmosfär, men även nytt material premieras innan övergången till lite äldre material är på ingång.

Det måste verkligen vara ett gissel att välja ut låtar till ett gig när man har en sådan diger repertoar som Joakim Thåström, nästintill varenda låt är en klassiker. Ändå lyckas han hitta en blandning som känns både spännande och fräsch. Vi bjuds på Bellmanklassiker i Märk Hur Vår Skugga, historien om Ebba Grön i The Haters och en sanslös urladdning i Du Ska Va President, trots den minimala sättningen! Och så var det Die Mauer förstås. Vad kan jag säga? Man måste ha varit där.