Joyzine

[stäng]

Intervju

Royal Republic

Lagom till andra skivan ”Save The Nation” har Royal Republic enligt egen utsago mognat, tänjt på ramarna och blivit en bättre älskare för rockpubliken. Detta samtidigt som de vänder ryggen åt rock'n'roll-myten och vägrar släppa greppet om albumformatet.
Men i grund och botten handlar det bara om underhållning. Joyzine satt ner med Adam Grahn (sång/gitarr) och Hannes Irengård (gitarr).

– Det är lite orättvist mot artister, det är fan taskigt mot folk som oss som gör en platta och har en tanke med det hela och sitter och vänder låtordningen extremt noggrant på grund av den och den anledningen och så bara dissar folk det. Det bara slog mig nu, det är fan respektlöst.
Hannes Irengård, gitarrist i Royal Republic, fyrar visserligen av ett hjärtligt garv efter sitt lilla utbrott, men det finns trots självironin i uttalandet ett ganska tydligt stråk av allvar i det han säger.
Tillsammans med gängets sångare Adam Grahn gör han sitt bästa för att argumentera till fullängdsalbumets fördel samtidigt som de två utan några som helst förbehåll medger att folk inte alls lyssnar på plattor i samma utsträckning längre. Numera snackar vi som bekant snarare streamingsamhälle.
– Man behöver ju någonting att turnera på, nya låtar, så släppa en platta måste man alltid göra, sen om det är värt att släppa den fysiskt, det är ju en annan femma, det vet i fasen alltså, funderar gitarristen.
Jag försöker skjuta in att det för ett hårt turnerande band som Royal Republic kanske lika gärna skulle kunna funka att skita i det där med album och släppa ut nya låtar pö om pö när de är klara i och med att konsumenttrenden mer och mer håller på att lämna albumet som produkt därhän.
– Ja men alltså, det är ju grymt att ha ett album i handen. Hellre det än att slänga ut en singel då och då och inte ha en helhet. Det är fett att ha en platta med en röd tråd och ett koncept och så där. Det föredrar jag alltså, säger Hannes.
Men tänker publiken så?
– Det tror jag inte.
Sångare Grahn rycker in med sin syn på saken:
– Alltså, numera med streamingsamhället och allt mög vi har, är det ju bara top five hits som gäller, det är det alla lyssnar på. Folk plockar ihop sin playlist, det är väldigt få människor som lyssnar igenom en platta. När vi satt och skulle lägga låtordningen till plattan satt vi och petade för att få ett flöde, men för de flesta så kommer de inte lyssna på det. De kommer plocka de låtar som de gillar in till en playlist bredvid Danko Jones och Lady Gaga och det tycker jag är lite tradigt. Jag gillar att sätta mig och lyssna på en platta rakt igenom, det är så lätt att man blir så där att man sitter och zappar. Jag lyssnar på Metallicas svarta platta ungefär en gång i månaden rakt igenom. Det är fortfarande jättebra.

Ödesplattan
Anledningen till försvarandet av skivan som produkt är naturligtvis gruppens andra fullängdare ”Save The Nation” som ligger på diskarna (eller nedladdningssiterna) i dagarna. Den är också anledningen till att vi sitter inklämda på ett anspråkslöst skivbolagskontor på Södermalm i Stockholm medan ett deprimerande ösregn piskar ner utanför rutan och någon går loss med en brötande slagborr i trapphuset.
Kvällen innan har orkestern öppnat för Social Distortion och i arla morgonstund har de gästat en sådan där reklamradiokanal som spelar exakt vilka 20 låtar den vill på repeat. Med andra ord är det ett lätt mosigt gäng rockmusikanter som möter upp. Rytmsektionen Jonas Almén (bas) och Per Andreasson (trummor) fördriver tid i en soffgrupp tillsammans med bandets tyske turnéledare innan de beger sig ut på stan i oklart ärende (”Nu jävlar kommer guldkortet fram” skrockar Adam Grahn när de går sin väg) och jag slår mig ner med de två intervjuoffren.
Det är två småsega, men vänligt tillmötesgående musikanter, som halvligger i de bekväma stolarna och försöker bena ut vad det är de egentligen har åstadkommit.
Det svåra andra albumet efter en debut som blev tämligen succéartad.
– Andra plattan är ju den där ödesplattan för alla band, konstaterar sångare Grahn. Man har den första plattan som har blivit ganska väl mottagen och tagit sig en ganska bra bit på den och sen plötsligt den här gången har folk förväntningar som inte fanns alls från början. Inte minst vi har förväntningar och vill ha något nytt och bra. Kanske ändra lite, men inte byta stil eller så, utan bredda oss, förändra lite, lägga till, ta bort.
Med tanke på gruppens minst sagt intensiva turnerande kan man tänka sig att det lagt formen till det sound som de fortsätter att utveckla på ”Save The Nation”. Men någon större reflektion över vad gruppen är och står för tycks inte ha gjorts.
– Vi har aldrig satt oss ned och diskuterat fram vad vi är, det har växt fram av sig självt på något sätt. Man har ju spelat 300 gigs så det har fått växa fram ganska naturligt det här soundet och det vi gör, reflekterar Hannes Irengård.
– Jag tänker live när jag sitter och skriver en låt. Jag tänker att om jag står framför scenen och det kommer upp ett band och spelar nu, vad hade jag tyckt var fett ifall de gjorde då? Utifrån det perspektivet har jag skrivit ganska mycket av mina grejer, konstaterar Adam Grahn.

Royal Republic För mycket Johnny Cash
Nervösa fans kan emellertid vara lugna. Det har skett en och annan subtil uppdatering av soundet, men alla som knarkat debuten ”We Are The Royal” kommer att känna igen sig på ”Save The Nation”.
– Det var de här låtarna som kom ut ganska tidigt och vi sa ganska medvetet att vi inte skulle stå ivägen för de här idéerna, inte sätta någon ram på det från början utan bara skriva och sen bestämma när vi testat. Så var det med Full Steam Space Machine, en låt på förra plattan, den kom efter alla andra och jag hade inte tänkt mig att det skulle bli en Royal Republic-låt, det vara bara något jag satt och skrev och nu är det den självklaraste låten i hela jävla listan. Så man vet aldrig vad det blir, men vi gjorde låtar till nya plattan som vi slängde också. Låtar som var så där att det blev lite väl Johnny Cash, förklarar Adam Grahn och fyrar av ett illmarigt leende.
– Det vet i fan om det någonsin var Johnny Cash, fnissar gitarristen vid hans sida.
– I skrivandets stund är det, det låter väldigt klyschigt, men var ärlig mot dig själv. För vi kommer leva med de här låtarna mer än vad någon annan kommer göra, så det är bäst att vi gillar dem annars blir det outhärdligt, fortsätter sångaren.
Det innebär att inte sätta för snäva ramar och våga utvecklas. Grahn fortsätter:
– Vi kände att vi inte ville mura in oss i ett hörn med vad vi kan skriva. Som ett exempel, Danko Jones, som jag älskar, men det bandet kommer aldrig kunna skriva utanför den här lilla ramen därför att folk kommer inte fatta det. De kommer bara säga det här är ju inte Danko Jones, för att man är så van att det ska låta på ett visst vis och jag vill inte att vi ska låsa oss vid en sådan grej. Jag vill på lång sikt att vi ska kunna göra vad fan vi vill inom ett rimligt kosmos.

Inte bara klitoris
Jag konsulterar min egen recension av debutalbumet ”We Are The Royal” och konstaterar att jag kallade musiken får ”lagom korkad rock”.
Hur står det till med den saken idag?
– Jag hade nog skrivit något liknande om vår första platta, lagom korkad rock tycker jag låter bra för det var precis vad det var, skrockar Hannes och fortsätter:
– Nu är det så jävla smart så det liknar inget!
– Det är ju inte I can see your underwear liksom..., filosoferar Adam.
– Nej det är det inte, men det finns skitdumma prylar på den här plattan också. Sen finns det även prylar som inte är fullt lika dumma, som man nästan skulle kunna tro har någon slags tanke och innebörd, flinar Hannes.
– Alltså, det var väldigt lekfullt och galet på första plattan, menar Adam.
Musiken talade mer till skrevet än hjärnan om man säger så.
– Fan vilken citatmaskin! Talar mer till skrevet än till hjärnan, snyggt alltså, tjuter Hannes.
– Nej men det talar till skrevet på den här plattan också, helt klart. Det ligger kanske någonstans i mellangärdet den här gången.
Adam Grahn skruvar lite på sig i fåtöljen, stoppar in en bit choklad i munnen och försöker sig på den lite tyngre analysen.
– Medan förra plattan kanske mer var ett gäng ungtuppar som bara ooooh, så är detta lite mer manligt. Det känns lite mognare, det är precis lika rockigt och lika galet och energiskt, bara det att det har lite mer balls nu, på riktigt.
– När man startar ett band är man så jävla hungriga och vill visa så himla mycket...vi ska ut och röja och det ska vara sådant jävla mangel och sen lär man sig att...man lär sig, man ser, man upplever och hittar att det måste finnas lite dynamik. Det är som när man hittat klitoris, man kan ju inte bara köra hela tiden liksom, det går inte, man måste variera sig lite och så är det lite med vårt rockband också tror jag. Nu är vi en lite mer erfaren älskare för rockpubliken.

Bara underhållning
Skivsläppet kommer följas upp av turnerande, turnerande och åter turnerande. Det är vad Royal Republic gör och det är så det har sett ut sedan de slog igenom. Är det så vardagen ser ut är det ofrånkomligt att en klichéartad image klistras på bandet. Turnerande rockband ska svara för skandaler och dekadent leverne, sådan är den stipulerade normen, det är i alla fall så det kan framstå ibland. Adam Grahn skruvar lite besvärat på sig när det kommer på tal. Han är inte kontant med klichéklistrandet.
– Folk frågar om det är sex, drugs and rock'n'roll. Knarkar ni mycket? Knullar ni mycket? Och vi vill väl mena på att rockmyten dog ut för länge sedan och är ganska trött. Alla rockband blir påtvingade den mer eller mindre, det är något man måste ha på sig. Vårat band behöver inte bäras upp av den imagen för vi har låtar som är starkare och som står på egna ben, vi har ett framförande som lyfter oss istället för våra rubriker.
– Jag tycker det borde handla om musiken, jag har alltid känt att när jag går på konsert och det inte håller för att någon har jobbat för hårt på sin image och krökat lite för mycket eller blivit lite för rik eller whatever och jag har betalat 300 spänn för att se den låten och höra den sångaren ta den tonen och så fixar han inte det, då blir jag så här att va fan...
– Vi är vad vi är, alla har sina si och så dagar. Vissa dagar är man en partyprisse och vissa dagar är man en väldigt hårt arbetande musiker och vissa dagar är man inget av det. Vi är inget märkvärdigt, vi är helt vanliga människor som spelar i band...
Med andra ord fyra vanliga människor som gör fler spelningar på en månad än vad de flesta mäktar med på en livstid och som är väldigt måna om sitt scenuttryck. Vare sig det handlar om gigantiska arenaspelningar eller intima klubbgig.
– Man får anpassa sin attityd och sitt scenframträdande. Vi har i nuläget inte hjälp av några jättefantastiska ljus eller några pyro eller skärmar eller sådana grejer, utan vi får jobba vi fyra människor och det är jävligt tufft när man spelar på de här stora ställena, men det håller för oss än så länge, konstaterar sångaren.
Tror du grejen skulle bli bättre av att ni började köra pyro eller skärmar?
– Jag tror att det skulle kunna bli bättre i vårt fall, om man använder det rätt. Som sagt, det är inte bra att köra g-punkten hela tiden...
– Det ska ju inte kompensera för någonting, utan det ska ju vara något ytterligare, säger Hannes allvarligt. Publiken ska komma dit för att lyssna på musiken och då kan det göra det extra fett att ha ett fett ljus och en smäll i refrängen eller whatever. Men det ska inte vara en kompensation, det ska inte vara så att hela showen faller för att vi inte har fått med vår ljusrigg.
Adam sträcker på sig och knyter ihop resonemanget.
– Men det tror jag vi har bevisat också. Vi har gjort en konsert inklämda i en telefonkiosk i Berlin med en akustisk gitarr och stått och underhållit en folkskara på 4-500 pers. Det är vad vi kan göra och vi kan spela på en stor scen och vi kan spela på en liten scen, vi kan göra det med ljus eller utan ljus eller utan el och det tycker jag är essensen i hela grejen, att man får anpassa sig och att man ska underhålla sin publik. I slutändan är det bara det som det handlar om, det är underhållning...