Joyzine

[stäng]

Recension - Live

In Flames
Arvikafestivalen
2007-07-13
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: www.inflames.com

Det lyser ur många ungdomars ögon när In Flames avslutat sin spelning på Vintergatan. Efteråt talas det i stora grupper på camping och område om hur fantastiskt bra konserten var, rent av att det måste vara den bästa konsert många av dem bevittnat någonsin. Jag förstår känslan, jag har varit där själv (vilket flera tidigare In Flames-recensioner här på Joyzine lär vittna om), men just den här kvällen har jag svårt att stämma in i de högljudda hyllningskörer som skallar genom Värmland. I alla fall fullt ut.

Anledningen skulle väl kort och gott kunna stavas rutin. Både hos mig och hos bandet. Det är inte riktigt samma kick att se de snygga pyrotekniska finesserna när man vet exakt vart det kommer smälla. Det är inte riktigt samma kick att höra alla de gamla låtarna som man hört så många gånger när man vet ungefär när de kommer att dyka upp. Och bandet tycks inte få en riktigt lika stor kick av att stå på scen längre.

Anders Fridéns ständiga vandringar av och på scenen är en typisk sådan detalj. Varför måste han mitt i mellanspel eller mellan låtar gå av scenen för att torka sig med en handduk eller dricka något? Det ger riktigt loja Jonathan Davies- vibbar. Varför måste scenen släckas ner mellan låtarna och det vanligtvis kaxiga mellansnacket tonas ner ovanligt mycket? Jag får en känsla av att bandet är lite blasé. Att de förvisso älskar att spela live, men just för tillfället hellre hade suttit i studion och arbetat med den nya skivan.

Men så är det ju också så att en In Flames-spelning aldrig är dålig. Bandet har en låtskatt som hur de än varierar och bär sig åt förvandlas till en regelrätt hitlista. När de tränger ihop uppskattade nummer som Only for the weak, The quiet place, Cloud connected och Take this life i setets absoluta slutskede har de redan hunnit avverka en lång rad odödliga hits och till råga på allt provat på “Reroute To Remain”-särlingen Dawn of a new day live för första gången någonsin.

Det viktigaste av allt, det som gör att min respekt för In Flames återigen lyfts något högre är dock att de äntligen skurit ner på den ofantliga mängd backtracks de nyttjat under en längre tid. Vissa av dem finns visserligen kvar, men i Arvika slipper vi lager på lager av förinspelade körer och kladdiga synthar. Anders Fridén är ingen större sångare, men nu tillåts han i alla fall försöka och det ger ett riktigt ärligt intryck. Kombinerat med hans ypperliga skrikpipa är det helt okej. Känslan är att In Flames återvänder lite till sina rötter. Jag hoppas att det bådar gott inför kommande fullängdare.

Så visst förstår jag alla överlyckliga ungdomar som precis knockats av kraften i In Flames konsert. Jag kan också förstå deras överväldigade mållöshet efter att göteborgarna gått på knock med öppnande Episode 666 och sedan fortsatt med en, en och en halv timme lång hitkavalkad. Hade det varit min första In Flames-konsert hade jag sällat mig till dem. Nu dröjer det till sista låten innan jag själv tappar fästet om tillvaron. I My sweet shadow, en på skiva tämligen tam liten bit, avfyras den största pyroteknikshow jag någonsin sett bandet prestera. Det brinner, sprutar gnistor, exploderar och toppas med mäktiga fyrverkerier över himlen. Det är så vackert, vilken avslutning!