Joyzine

[stäng]

Krönika

Siesta 2010, Riverside Motherfucka!

Ja, jag kommer att återkomma till denna för några lyckligt lottade obegripliga rubrik framåt slutet. Men låt mig börja i just början, av denna frågornas festival.

Var är campingen?
Flyttad camping, så mycket var känt. Men att den flyttat ut utanför kommungränsen kunde jag aldrig ha gissat. Från det att armbandet visades upp, följde vad som kunde liknas vid en Golgatavandring. Den ringlande stigen tycktes aldrig ta slut och att sätta upp matstånd halvvägs var klokt, energitillskottet behövdes. Väl framme visste jag inte om vi ens var kvar i Hässleholm, men så är det med festivaler som ligger mer eller mindre i stan. Vill man växa, påverkas en del saker till det sämre. Men jag fick på något sätt som jag förtjänade, efter att förra året ha gnällt på campingens stenbeläggning på vilken tältpinnar skulle slås ner. Nu var det lättare, någonstans där ute i vildmarken.

Var är laglösheten?
Jag måste även ifrågasätta antalet ordningsvakter. Aldrig förr har jag varit med om en mer kontrollerad festival, där jag i stunder fick rysningar inför polisstaten Hässleholm. ”Välkomna! Ni ska sätta upp era tält där borta”, varpå vi kontrar med ett ”Här är ju också ledigt”. Hånflin. ”Nej, vi fyller på där borta nu”, varpå vi irriterat säger ”Men om ingen annan ska bo där kan vi ju flytta dit sen”. Vakten spänner ögonen i oss. ”Ni flyttar inte under den här festivalen”. Emellanåt kändes det som att vakterna var fler än antalet besökare, att man inte visste om man fick gå på toaletten utan att fråga och febrilt letade efter en återvinningsstation när man skulle fimpa ciggen. Något frisläppt Woodstock var det alltså inte tal om, men något bråk såg jag heller inte till. Att kolla armbanden i campingentrén och sedan väl framme vid denna känns rätt obegripligt, men vad skulle vakterna annars ha att göra? Kanske kolla upp de stölder som ändå genomfördes, fast det är ju något som den riktiga polisen ska göra.

Var är jämställdheten?
Liksom förra året hade bandbokarna fixat ihop en bedårande blandning av bokningar. Gammalt och ungt, stort och smått, sprött och tungt, dansant och headbangigt. Samt, manligt och ja... manligt. Jag tror inte att någon var besviken, utom möjligtvis Feministiskt initiativ och personen som under festivalen bara såg en inte imponerande Familjen. När jag tänker i termer av jämförelser med förra året blir det dött lopp. Det svenska, och därmed mindre unikt den här festivalsommaren, var bättre än det utländska. Så var inte fallet ifjol. Men lockar man med The Hives, bob hund och en sommarexklusiv Thåström är det svårt att misslyckas. När Hästpojken är så här bra vill jag sätta en fjäder i hatten på den som placerade bandet efter midnatt. Röyksopp var liksom röyksoppan förstås lika fantastisk som man hade kunnat vänta sig, medan jag ser bland mina recensioner att jämställdhetstänket kommit på skam. Sorgligt få kvinnliga artister och sett till spelschemat, sorgligt få kvinnliga artister på attraktiva tider. Det finns faktiskt en del att välja mellan.

Var hade jag velat vara?
Du vet hur det är. Du åker till en festival med förhoppningar om att se allt bra du sett ut på förhand, men någonstans blir det ändå inte så. Konserter försvinner när andra för stunden viktigare saker kommer i vägen, eller när band förargligt krockar. Du kanske bara får se en kort bit av ett band du hade velat uppleva fullt ut? På Siesta låter det för mig så här:

Dead Prez konsert såg jag början på och det lät så fruktansvärt bra, inledningen med Turn of the radio och sedan bara fortsätta i samma fart. För er som såg hela konserten på fredagen misstänker jag att det blev grymt, men nu var sedan tidigare The Hives inplanerade för egen del. Synd att lägga den största hiphopakten samtidigt som den kanske största svenska.

The Hives ja. Jag hade stora planer på att skriva världens bästa recension av den konserten, men eftersom varken arrangörer, bolagsmänniskor eller någon annan kunde värka fram en kopia av låtlistan, blev det inget av min grandiosa idé. The Hives levererade å det grövsta och jag kunde inte annat än att plita ner en betygsfemma i ett svettigt anteckningsblock efteråt. Precis som ni visste att det skulle vara alltså.

Name The Pet tyckte jag var högst medelmåttig när jag såg henne på Emmaboda förra året. Men en annan speltid kan betyda mycket och här kom den unga damen till sin rätt. Trist dock att det ska överlappa med storbandet Mew som jag kände mig tvungen att se. Jag hann i alla fall till Name The Pets avslutning på lördagskvällen för att se American boys och mossvältaren Get on the bus. Men av en kvart går det inte att skriva en rättvis text om man heter som jag och därför nöjer jag mig med att konstatera att den kvarten var bättre än hela spelningen ifjol. Fast vad är grejen med att låta som en naiv tolvåring i de töntiga mellansnacken?

Natten är således grejen, vilket inte heller den korta sessionen av Andreas Tilliander jag såg sade emot. Jävligt skön musik där det roligaste ändå var att den gladaste i publiken var Johan T Karlsson a.k.a. Familjen. Av mina recensioner från Siesta går att utläsa hur konserternas betyg oftast blev högre ju senare på dygnet de spelade. Schemasnickarens makt. Dinosaur Jr. uteblev däremot helt på grund av matbestyr, de mänskliga grundbehovens makt.

Något som verkligen inte blev bättre oavsett tid på dygnet, och den spelades hela tiden, var detta års plåga – Sidney Samsons Riverside med sin pumpande bas och den enda texten ”Riverside motherfucka”. Tortyrliknande antiintelligens och till råga på allt en låt man tvingades att både somna och vakna till. Inte helt konstigt att man till slut gick och nynnade på den själv.

Var det inte mer?
För stunden var det inte mer i alla fall. Med andra ord, Siesta var precis som förväntat och man tangerar sig själva från förra året, som också låg på en hög nivå ska tilläggas. Bra saker samsas med dåliga och alla festivalingredienser finns här. Nu vill jag se en ytterligare profilering som gör att Siesta sticker ut ännu mer från mängden av festivaler. Ett tips, ett multum av ordningsvakter och att satsa på ännu högre kvot av manliga artister är inte sådana positiva saker.