Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Raubtier
Hultsfredsfestivalen
2009-07-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-10
Hemsida: www.raubtier.se

På debutalbumet ”Det finns bara krig” är Raubtier, den råbarkade trion från Haparanda, en charmig metalbest som lånar friskt från tyska Rammstein och kommer undan med ganska imbecilla krigstexter. Där finns en distans och härlig humor mitt i det fult krigsvulgära. Inte konstigt att flera radiokanaler fastnat för gruppens låtar och lyft fram dem i rampljuset trots musikens relativt hårda karaktär.

Live glider gruppen emellertid nästan omedelbart över gränsen. På sin skiva går de en fin balansgång mellan det grabbigt töntiga och det genialiskt humoristiska. I Teaterladan, där åtminstone nittio procent av publiken är män, passeras den gränsen och blir till machotrams vare sig de vill det eller inte. Det blir lite för mycket ond bråd död och stereotypa poser när norrlänningarna kör sin grej fullt ut (något annat än att gå in helhjärtat för det hela kan man verkligen inte beskylla trion för). Det är svårt att ta grejen helt och hållet på allvar när humorn inte lyser igenom i framträdandet.

Det är den känslomässiga aspekten av Raubtier (och den är nog så viktig). Men inte heller musikaliskt lyckas ”Haparandas hjältar”, som de själva utlyser sig, imponera riktigt ordentligt den här förmiddagen. Formatet som trio blir snabbt begränsande när de ska framföra sin riktigt tjocka form av metal – speciellt när basisten Thorbjörn Englund spelar av en bassträng under ett tämligen onödigt bassolo och blir borta från scenen i halva Inget hopp – och ljudet känns långa stunder lite klent. Dessutom mixas de elektroniska elementen som förgyller soundet på debutskivan på tok för lågt och drunknar helt i Hulkoffs brötande gitarr i låtar som Legoknekt och Achtung Panzer.

Frontmannen är förvisso ganska härlig i sin rutiga skjorta och med sin fokuserande uppsyn. Hans sköna armviftande och strama hållning överkompenseras dock på ett negativt sätt av Englunds överspel där han pekar med sin bas som ett vapen och försöker anlägga vad jag antar ska vara en ondskefull min som mest ser parodisk ut.

När trion knyter ihop det hela med det givna extranumret Kamphund blir publiken förstås överlycklig, men jag går ifrån ladan med känslan att Raubtier (ännu) inte klarar att överföra sitt justa sound till liveformatet.