Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

In Flames
Sounds Of A Playground Fading, 2011
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-06-15
Hemsida: www.inflames.com

Precis som vanligt när In Flames släpper en platta låter det så mycket In Flames som det bara kan göra och precis som vanligt när In Flames släpper en platta blir horder av folk sjövilda för att de inte gillar utvecklingen. ”Sounds Of A Playground Fading” avviker naturligtvis inte en tum från den händelseutvecklingen.

Det är en platta som låter på ett sätt som gör det nästan smärtsamt tydligt att det är samma gäng som skrev ”Jesters Race” eller ”Whoracle” som petat ihop den, detta trots att bandet idag befinner sig långt, långt, långt därifrån. Det är en styrka och få band förunnat att hitta ett sound som är så distinkt eget, men In Flames bevisar än en gång att det faktiskt är vad man har gjort.

”Sounds Of A Playground Fading” är annars en växare. En dynamisk liten sak som kräver sin tid för att falla på plats. Vad som från början framstod som aningen platt växer med antalet lyssningar till oanade höjder. De ettriga utbrotten finns kvar, men gruppen har ändå travat betydligt rakare in i ett mer rockorienterat landskap än tidigare. Fridén bakom mikrofonen skriker inte heller lika frenetiskt som vanligt. I takt med att han lärt sig kontrollera sin röst vågar han uppenbarligen lita mer på sin skönsång och använder de patenterat läckra skriken där det passar för att uppnå största dynamiska effekt istället.

Det mer utpräglade sångstuket innebär dock inte enbart vinster. All For Me är förstås egentligen en gripande bit där Anders Fridén bryter ny mark som sångare, men jag kommer hur mycket jag än anstränger mig inte ifrån att hans sång i de lugnaste partierna tangerar det där kryckmongot i South Park (Jimmy heter han va?) och hur han låter när han snackar. Det är naturligtvis helt ofrivilligt och absolut ingenting som stör om man inte drar den parallellen, det är inget fel på sången, men det påverkar ändå mitt intryck av den låten gravt.

Desto roligare blir det då i snyggt arrangerade duon Fear Is The Weakness och Where The Dead Ships Dwell. Ropes, som trots att de två låtarna egentligen är diametralt olika, känns som en nära släkting till Swim från ”Clayman” och växer snabbt till att bli en personlig favorit och Darker Times är klassiskt In Flames-ställ så som det har låtit ända sedan ”Reroute To Remain”. Till och med den avslutande schlagerballaden Liberation lyfter när man väl lärt känna den.

In Flames blandar och ger från en pallett där gamla och nya infall får samsas med varandra och resultatet blir klassiskt In Flames. Det vill säga högkvalitativt. Gruppen kokar ner sin musik till själva essensen av den och briljerar återigen med ett skivsläpp i utvecklingens tecken.