Joyzine

[stäng]

Intervju

Out Of Clouds

Vad är det egentligen som krävs för att man ska lyckas som ett ungt osignat band i dagens mediesamhälle? Är det fortfarande möjligt att bli rockstjärna över en natt och blir man signad på ett stort bolag om man lyckas skapa den ultimata demoepn? Behövs fortfarande de stora skivbolagen är kanske en bättre fråga? Stora ord och stora frågor för en liten artikel, tillsammans med indiepoprockbandet Out Of Clouds satte jag mig ner en sen kväll för att diskutera musik och försöka komma tillrätta med i alla fall några av dessa frågor.

Att gå på en spelning ensam har jag inga problem med, tvärtom kan det vara en större musikupplevelse om man få stå helt ostörd och bara andas in musiken genom varje por i kroppen. Problemet är bara vad man gör innan spelningen börjar eller mellan två band. Man kan ju knappast gå och ställa sig i närmaste gäng och börja småprata som om man vore det självklara bihanget. Lika dumt ser det ut om man bara står och blänger vid något bord eller vid bardisken. Denna kväll befinner jag mig på Club Casbah i Linköping för att styra upp en intervju med Göteborgsbandet Out Of Clouds, som lirar som förband till The Slaves, och jag har tur.

Dels för att det är mörk i lokalen, jag lyckas gömma mig vid ett ensligt bord en bit från scenen, och dels för att det är knaphänt med folk, det är inte bara jag som ser ut som en gammal särling ute på egen hand. De goa gubbarna från Göteborg gör ett stabilt gig och efter lite skivförsäljning leds jag ner till bottenvåningen för en ostörd pratstund i bandets lilla loge. Att kalla det loge är väl nästan att ta i förresten, det påminner mer ett omklädningsrum för små svettiga fotbollsdomare som ska döma division sex (vilket inte är något fel i sig), men där det finns hjärterum finns det onekligen plats för mig och Out Of Clouds. The Slaves verkar inte så missnöjda med sin grannloge, under hela intervjun tjoas och tjimmas det friskt från andra sidan väggen.

Out Of Clouds har funnits sedan 2004 och släppte sin senaste ep ”Into Your Lovely Sommer” under året som gick. En ep vars titel är tänkt att avspeglas i musiken den rymmer.
- Vi pratade väl inte igenom det så himla mycket, men vi ville ha en känsla av att det handlar om en ganska somrig skiva, börjar Marcus Göranson, en av två gitarrister, lite trevande.
– Den är lite softare än förra epn och det har väl helt enkelt att göra med att vi ville göra en somrig skiva. Vi spelade in några låtar till, som vi valde bort för att de inte passade in. Vi ville ha de låtar som var lite mindre melankoliska.
– Det är väl också det att det är just en fyraspårsep, fortsätter sångaren och tillika spratteldansaren Joel Göranson.
– Det är så svårt hur man ska se på det. Vi vill visa upp alla sidor av bandet, både våra lugna låtar och de lite rockigare. Det är lite så, man kan tänka på en kassett när man spelar in en fyraspårsep, fyra låtar är inte så mycket egentligen, men tio låtar är betydligt fler. Så jag vet inte hur man ska tänka riktigt, hur man ska sätta ihop det och hur man ska tänka för att visa upp den här och den där sidan. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, vi ville visa bredden och det här sommartemat.

Cellospelande, körsång och brittpop anno 1995 och framåt
Bredd är onekligen något man kan tillskriva medlemmarna i Out Of Clouds. Är det inte cellospelande så är det körsång, gärna båda två.
- En del har uttryckt sig om vår stilpluralism och tyckt att det inte är bra, säger Markus med en axelryckning,
– Man får ju ta det, och så får man göra en slags avvägning, vad tycker vi är kul att spela och vilka krav tycker vi att det är okej att leva upp till? Det finns alltid en liten balansgång där, och i grund och botten handlar det om att vi måste trivas med det vi gör. Man blir ju inte rik i den här branschen, men vi måste ju ändå trivas med det vi gör. Sedan har vi ju några grundinfluenser som vi allesammans gillar. Det tror jag är väldigt bra. Det kan nog snarare vara positivt att man har lite olika platåer som det står på.
– Joel (Göranson) håller på mycket med progressiv musik och Martin och Joel är cellister i grunden, klassist skolade, och har dessutom sjungit i kör. Sedan har vi hela brittpopköret, 1995 och framåt, som ständigt svämmar över och man blir som helt uppfylld av allt. Det finns så grymt många olika infallsvinklar. Det är nog schysst att försöka ta tillvara på dem.

Musikjournalisternas och framförallt recensenternas makt
Med tanke på min egen bakgrund som före detta invånare i det ständigt dimgråa Göteborg glider vi snart in på samtal om staden och dess musikscen. Framförallt det fenomen som ständigt står i vägen för band på väg upp, känner du ingen så är du heller ingen och har en starkt begränsad chans till att få spela på någon av stadens mer väletablerade scener.
– Visst är det är lite så, det gäller ju att man känner någon eller snackar med någon som gillar musiken, som dessutom har en klubb eller så, för att få en spelning och sådär, säger Markus.
– På något sätt så har Göteborg varit tongivande för en viss typ av pop under många år och sedan är det så att det är några journalister som har väldigt mycket att säga till om angående musiken i Göteborg. Senast nu läste jag något, nästan som ett manifest, att nu är indiepopen död. Det var Nöjesguiden som, oj, nu kom vår låt! Genom väggen hörs plötsligt tonerna av inledningsspåret till ”Into Your Lovely Sommer”, The Slaves verkar onekligen på gott humör, om skratten och de tilltagna rösterna avser Out Of Clouds senaste alster är svårt att avgöra.
– Nu kom jag helt av mig, säger Markus något förbryllad innan det återigen går upp ett ljus,
– Jo! Nu kommer jag ihåg! Nöjesguiden. Han som skrev det är väldigt speciell, han har dessutom mycket att säga till om i sina kommentarer. Väl inne på journalister och makt, och att skenet kan bedra, kommer vi in på Daniel Claesson som skrev GP:s demospalt för ett tag sedan.
– Chesterie Cat fick ju ett bra betyg, han gillade dem för deras Joy Division-inspirerade basgångar, men de har inte ens en basist. Jag snackade med sångaren, vi pluggade ihop förra året, och de spelar på Rookiefestivalen nu bland annat. De har hyllats av både Daniel Claesson och av han som skriver i Nöjesguiden.

Attention: Overseas, contacting Howlin’ Pelle Almqvist
Det är inte bara i Sverige som vi har kunnat läsa om Out Of Clouds. I vårt moderna samhälle där nätet har fått en enorm spridningskraft är det minst lika viktigt att profilera sig och synas på de rätta siterna som det är att synas i de rätta tidningarna eller spelas i de rätta radiokanalerna.
- Vi har fått rätt mycket reaktioner nu de senaste två-tre månaderna, på andra sidan Atlanten. It’s a Trap (www.itsatrap.com) har recenserat oss två gånger, börjar Joel innan Markus tar över och fyller i,
– De recenserade epn en gång och så valde de ut Like a Lily, som ligger på vår hemsida, som dagens låt som sedan fick ligga på sitens mp3lista och så. Det kändes otroligt hedrande.
- Sedan var det en sida som heter 3Hive..., börjar Joel innan Markus återigen tar över och utvecklar,
– Både 3Hive (www.3hive.com) och Fingertips (www.fingertipsmusic.com), det kom två dagar i rad, är tunga mp3bloggar på nätet. Resultatet blev att det blev kalabalik på vår server så webhotellet stängde av vår sida för att vi uppnådde maximal bandbredd.
– Det var en helt ny upplevelse, det hade man inte ens funderat på förut. Ungefär två veckor innan de här två sidorna snappade upp oss blev vi uppmärksammade av Nordic Rocks, ett radioprogram som Pelle i The Hives, Per Gessle och två killar till var med och startade. Siriusradion heter det.
– En kanal som spelar svensk musik, tre timmar varje söndag tror jag att det är, fortsätter Joel, och då tror jag att det spelar ett osignat band varje gång. De spelade i alla fall Like A Lily.
Imponerande fakta förvisso, men har det givit något mer konkret är ju frågan. Svaret är nej.
- Jag tror folk vill ha en fullängsskiva egentligen, säger Joel Westergren, det senaste tillskottet i truppen, de ser väl potential men… de väntar lite.
– Jag kan ju säga så här, fortsätter Markus, jag kollade med några distributionsbolag och alla säger samma sak, ”Är det en hel skiva? Nej, släpper inte eps och singlar”
– Där är vi alla eniga, fyller Joel Göranson i, vi tror att vi behöver ge ut saker och ting själva.

Bara de med barfota citarspelare lyckas?
Chipsen börjar ta slut och antalet tomma flaskor i ölbacken verkar oroväckande många när samtalet återvänder till Göteborg, musikbranschen och receptet för att lyckas.
– Grejen är det att, börjar Joel Göranson igen, jag tror att branschen lider av någon form av romantisering där folk tror att man tjänar mer pengar än vad man gör. Det är det som är så tråkigt för att det gör att många tänker att, ”nej, de tjänar ju pengar på sina spelningar så jag kan ju sprida den här låten”. Vi fixade så att en cd-affär i stan sålde vår skiva, Cd-specialisten, vi gick in och pratade med dem bara. ”Ja, vi tar det på provision” blev svaret. Sedan var det någon som frågade vart man kunde köpa skivan och jag svarade att det gick bra att köpa den på Off the Records och Cd-specialisten. Personen i fråga blev överväldigad, ”Ah, Cd-specialisten! Schysst! Har ni sålt många då eller?” ”Njae.”. Folk tror att det ligger mer i det än vad det gör, det blir så stora steg för folk, de börjar tro en massa saker liksom.

Plötsligt ringer det en mobiltelefon och trumslagar-Joel lämnar rummet en stund. Det är inget som hejdar sångar-Joel att fortsätta resonemanget.
– Men det är ju så, man måste sälja sig på något vis som produkten Out Of Clouds. Man får ta att det är så. Det låter alltid bättre om man säger att Cd-specialisten säljer vår skiva, även om de kanske bara har sålt fem stycken på ett halvår, och vi har spelat på Sticky Fingers. Man skriver ju inte hur många som kommer och lyssnar utan det handlar om att slå sig fram. Då blir det så att vi själva omedvetet, mot vår egen vilja, skapar en bild som inte riktigt stämmer överens med verkligen. Jag tror att hela kulturen bygger på det, det är en sådan konkurrens, man måste lyfta fram det man har, och då tror folk att det är mycket större än vad det är. Konkurrensen bygger upp den här romantiseringen.
- Jag har funderat på det länge och det känns som att den konkurrensen som är idag, så måste man nog ha någonting speciellt, fortsätter Markus.
– Nu senast är det ett nytt band som har dykt upp här som en komet, Oholics heter de. Ebbot från The Soundtrack Of Our Lives har producerat dem och de kör lite stonerstuket och har med en citarspelare som spelar barfota bland annat. Nu kanske det inte är just en citarspelare som spelar barfota som behövs men det känns som om man inte har något nytt att komma med så måste det vara något annat som skiljer sig. Ryktet är en väldigt viktig del, när det sprider sig. Har man något som folk direkt reagerar på, när folk ser ens band, så blir det något människorna hakar upp sig på och sedan förhoppningsvis för vidare.

En hemlighet avslöjas
Som sig bör när man intervjuar ett band så måste man reda ut hur framtidsplanerna ser ut. ”Into Your Lovely Sommer” är bara ett steg på vägen för molnen från Göteborg. Markus och Joel, de mest talrika i skaran, avslöjar vad vi kan förvänta oss av året som kommer.
– Planen är faktiskt att göra en fullängdare under året, under ett års tid ska jag säga. Nästa höst siktar vi på att vara klara. Det är väl inte direkt officiellt ännu, det är lite hemligt, men vi siktar på en fullängdare, säger Joel med något sådär hemlighetsfullt i ögat som små barn kan få ibland när de berättar något de egentligen inte får men inte kan hålla sig från att berätta.
- Vi har genom åren som gått skaffat in lite mikrofoner och datorprogram och sådär, för närvarande håller vi faktiskt på att bygga oss en egen studio, studio kamelen.
- Det är en schysst påläggsstudio faktiskt, flikar Markus in,
– Våra stackars föräldrar får stå ut med att loftet på deras hus har blivit till en inspelningsstudio. Fast de tycker att det är kul, de får träffa oss och då är vi där oftare, säger han med ett skratt. Vi får klippa gräset och visa god vilja helt enkelt.

Efter att ha slukat de sista dropparna av den öl som bandet så generöst givit mig tackar jag för den trevliga pratstunden och försöker i förbifarten lyssna om The Slaves fortfarande är kvar i sin loge. Det är betydligt mindre oväsen än tidigare. Förmodligen håller de på att göra sig redo för avfärd (detta tänkt utan att veta att jag kommer att springa på halva bandet i kön till en av stadens krogar bara minuter senare). För att vara säkra på att den fortsatta kvällen kommer att vara till belåtenhet skickar grabbarna i Out Of Clouds med mig ytterligare en flaska öl innan vi lyckönskar varandra och våra vägar skiljs åt. Trots så kort tid tillsammans verkar de sannerligen ha hittat vägen till mitt hjärta.