Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Alice B
S/t, 2012
Skivbolag: EMI
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2012-03-07
Hemsida: myspace.com/alicegbg

En albumdebutant som inte känns som en debutant. Så sammanfattas enklast Alice B (Alice Botéus) som sedan en tid tillbaka är ett välbekant namn på Göteborgs musikscen. Inte minst för segern i GP Scen (Göteborgs-Postens tävling för osignade musiker).

Nej, det är knappast originellt att sjunga om att inte passa in, att inte känna sig hemma och att längta bort. På något sätt känns det symptomatiskt i Göteborg. Det handlar istället om hur man gör det. Där har Alice B en fördel, för hon har en sparsmakad inlevelse (utan att för delen hålla tillbaka, bara inte med alla känslor utanpå), en särskild typ av ärlighet i sin röst som greppar tag som gör att låtarna inte går att avfärda som tonårigt naiva eller som plattityder. Medryckande men samtidigt mörka I den här staden är hög igenkänningsfaktor utan att bli alltför stereotyp och det gäller många av låtarna på skivan.

Många är de som tycks ha hängt upp sig på att likna Alice B vid Håkan Hellström, men särskilt mycket större likheter än att de båda gör popmusik med särskild accent och göteborgska skildringar. Sjömanskostymens måttstock är fortsatt stark i väst. Någonting? Nej tangerar mest, men att droppa referenser utifrån ett utdraget ”ahaa” verkar lite fantasilöst. Vi släpper det nu okej? Alice B är Alice B mycket mer än någon slags kopia.

”Alice B” är full av romantiska poppärlor med en konstigt nog alltid tilltalande hatkärlek till sin hemstad (lyssna bara på fantastiska Kullaviks hamn). Kanske beror det delvis för att jag själv bott i Göteborg under många år, men Alice B känns som en av de mest intressanta debutanterna i sitt segment på ett bra tag. En viss mättnad på missade spårvagnar infinner sig efter ett par lyssningar, men delar av skivan kommer att överleva såväl Håkan Hellström-kopplingarna som Alice B själv. Oerhört lovande, tycker ett gammalt pophjärta.