[stäng]

Hell On Wheels Herrgårn, Linköping 2006-04-06 Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2006-04-11 Hemsida: www.myspace.com/hellonwheelss

---

Sveriges svar på The Pixes har jag hört någon säga. Säkerligen inte Hell On Wheels egen definition men att de är influerade av ovannämnda snudd på legendariska band sticker inte ens de själva under stol med. Att de också har ett helt knippe med riktigt vassa pop/rocklåtar i bagaget gör att kvällens spelning kan och bör blir riktigt angenäm. Men först ut: Bondage Fairies.

Jag kan inte låt bli att förundras. På scenen står två förmodat unga grabbar med varsin hockeyhjälm på huvudet. Den ena håller i en gitarr, den andra i en bas. Nu är det egentligen inga vanliga hjälmar de har på sina huvuden, det är förklädda utsmyckade cyberhjälmar med fastsittande coola futuristiska glasögon för ögonen, någon typ av fasanliknade vingar på sidorna och ett munstycke som också fungerar som sångmick framför respektive mun. Bassisten påminner lite om traditionell julbelysning med sina egenhändigt påsatta lysdioder fram på hjälmen. Denna dynamiska duo, laddade med en hel arsenal av backtracks, framför en av de mest energiska spelningarna jag sett på länge. Vansinnig elektropunk med träffsäker satirisk lyrik. Kolla upp dessa herrar om ni vill uppleva något utöver det vanliga.

Hell On Wheels släppte 2001 plattan “There is a Generation of Handicapped People to carry on”, en platta innehållandes singlarna Having Ones Luggage Labelled och The Soda, solklara P3-hitar båda två. Just dessa två låtar får också mest respons den här kvällen men fokus ligger på material från nya skivan ”The Odd Church”. Detta märks också tydligt, både att folk inte riktigt känner igen låtarna och att bandet verkar ha lite problem med ringrostighet eller om det rent av kan vara nerver. Tonsäkerheten, framförallt från basisten Åsa Sohlgren, är under all kritik och hotar att för evigt förlama mina trumhinnor.

Vad som ändå räddar Hell On Wheels är att de är ett band som har en ruskig talang för att skriva medryckande, lite skitiga, poplåtar. Sångaren/gitarristen Rickard Lindgren förhållandevis utmärkta vokala inslag drar åt hur det kunnat låta om Bonos mor hade haft ihop det med Tim Buckley och således varit bror med den nu avlidna Jeff Buckley. Som helhet lämnar dock spelningen lite mer att önska. Skivorna är fortfarande bättre än livebandet.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer