Joyzine

[stäng]

Intervju

Black Rebel Motorcycle Club

Gör vad du vill för stunden och fatta beslut utan att tänka igenom dem för mycket. Det gjorde Leah Shapiro och hon hamnade i Black Rebel Motorcycle Club, som just nu är aktuella med sitt sjätte album ”Beat The Devil’s Tattoo”. Joyzine träffade Leah innan gruppens spelning i Stockholm.

Det är en solig fredagseftermiddag i slutet av maj och studenflak viner förbi längs Stockholms gator. Långt inne i en sval källare på Nalen sitter Black Rebel Motorcycle Club uppdelade och ger intervjuer.
– Är det okej om jag röker härinne tror du? Leah tänder lite diskret en cigarett och lutar sig tillbaka.
Leah Shapiro är bandets senaste nytillskott. Hon är ursprungligen från Danmark, Århus, men har bara varit i Sverige någon enstaka gång förut. Stockholm har hon inte hunnit se mycket av än, förutom på den morgonpromenad hon och ljusteknikern tog för att köpa kaffe. Hon berättar att de sällan hinner se så mycket av städerna de besöker på turné.
– Vissa dagar är lättare än andra, men i Rom till exempel gick jag och Rob upp tidigt och gick till Colosseum, säger Leah och skrattar lite.
– När man varit borta så länge på turné har man ofta mindre ork att vandra omkring. Då är det bättre att spara på energin till kvällen. Men vi försöker i alla fall se lite annat än bara insidan av spelstället. Som att ta en promenad och få lite frisk luft.
Black Rebel Motorcycle Club har varit på turné sedan i slutet av februari och sedan dess haft spelningar i princip varje dag. Nu har de bara två spelningar kvar, med kvällen inräknad. Leah tar ett bloss och konstaterar att hon märkt av ett mönster.
– Jag har börjat märka att det är som en cirkel man går igenom. Man börjar med en massa energi men sen går det nedför och man tappar lite gnista. Fast än har jag i alla fall inte känt mig sådär totalt utmattad.
– När man ska gå på scen är det så mycket adrenalin, människor, ljus och musik. Så det brukar inte vara någon fara, ibland kan dock dagarna kännas långa. Men så är det väl för alla, det går upp och ner.
Turnén som gått igenom både USA, Kanada och Europa har gått så pass bra att de flesta spelningar faktiskt varit utsålda.
– Jag tror generellt att de flesta spelningar gått ganska bra men det är klart att det finns ställen där vi är mindre kända… Fast det där har nog vår turnéledare bättre koll på, han har alla siffror, säger Leah och skrattar.

”Jag trodde först att det var ett aprilskämt”
Leah Shapiro har tidigare spelat i The Raveonettes men hamnade i Black Rebel Motorcycle Club efter att deras förra trummis Nick Jago hoppade av för två år sedan. Hon kom i kontakt med bandet ett och ett halvt år innan det, när hon turnerade som förband till dem med bandet Dead Combo. Faktum är att hon var den enda trummis de kände.
–Yeah, det fanns ingen b-plan, säger Leah och fimpar sin cigarett. Så det var tur att det fungerade.
När Leah efter Nick Jagos avhopp blev tillfrågad om hon ville spela med dem fanns det ingen tvekan.
– Robert ringde mig på första april så jag trodde först att det var ett aprilskämt, berättar Leah. Men så fort jag insåg att det var verkligt fanns det inget behov av att tänka på saken. Det var bara att kasta sig rakt in i det.
Inte långt efter det började Leah träna in låtarna och bandet märkte snart att all kemi stämde.
– Det är svårt att sätta fingret på det, för mycket av det vi gör är outtalat. Det är som en telepatisk förbindelse som vi har både när vi spelar live och när vi skriver musik, förklarar Leah.
Men hon tillägger också att allt inte varit helt enkelt.
– Det finns nog alltid en viss svårighet att kliva in i en ny social grupp där folk har känt varandra länge. Att komma in i en ny grupp och hitta sin plats utan att tappa sin identitet. För jag kan inte kliva in och ersätta någon och bli ”den nya personen”. Jag är ju bara jag.
Leah kände ju redan bandet ganska bra när hon började, men jag undrar ändå om det är något hon blivit överraskad över. Hon funderar en stund.
– Jag tror aldrig jag varit med om ett band som är så givande, som så ärligt ger så mycket kärlek och omtanke till vad de gör. De är båda två så extremt vänliga och fantastiska mot alla människor. Jag älskar att de ibland kan gå ut och göra små akustiska spelningar efter konserterna för folk som hänger kvar. Det är ganska fantastiskt och rätt ovanligt att se folk som verkligen bryr sig så mycket. Som inte bygger upp en vägg mellan sig själva och världen utanför. Det är imponerande och jag beundrar det verkligen.
– Jag kunde inte ha önskat mig bättre människor att jobba med, både bandet och crewet som jobbar med oss. Det är helt fantastiskt och jag känner mig verkligen otroligt lyckligt lottad att få vara här, understryker Leah.

Ett tidigare liv
Leah minns väl första gången hon kom i kontakt med Black Rebel Motorcycle Clubs musik. Hon hade nyligen flyttat till New York och en vän till henne introducerade henne till deras musik.
– Jag kommer inte ihåg vilket år det var men jag kommer ihåg att första låtarna jag hörde Shuffle Your Feet och Ain’t No Easy Way och det var helt fantastiskt. De var verkligen som en frisk fläkt i jämförelse med annan musik då.
Innan flytten till USA och under hela sin uppväxt ägnade Leah mycket tid år ridning och att tävla i hoppning. Hon beskriver det som hennes ”andra liv”.
– Det är så konstigt att tänka tillbaka på det för det känns nästan som att det var i ett helt annat liv, säger hon. Det är en så drastisk förändring. Det är helt annorlunda världar.
Märkligt hur ett liv kan ändras så radikalt, men Leah tror att det är möjligt för vem som helst bara man går efter det man vill.
– Jag har alltid gått efter de saker jag velat göra i nuet. Ibland kan det gå fruktansvärt fel och det slutar med att jag hamnar någon helt annanstans än vad jag tänkt. Men åtminstone så lär man sig av att prova sig fram.
– Jag bara bestämde mig för att jag inte ville vara i Danmark. Och jag hade alltid haft det i bakhuvudet att jag ville åka till USA. Jag var inte säker på exakt vad jag skulle göra när jag gick ut skolan men på något sätt föll allt på plats.
– Jag åkte och fattade snabba beslut om allting, utan att riktigt tänka igenom dem. Vilket kan vara både bra och dåligt. Man kan få en massa problem på grund av det, men för mig löste det sig.
– Jag antar att om det är något man vill göra, oavsett hur långsökt eller konstigt det kan verka för en själv och sin omgivning, så ska man köra på det. Till 100 %.

Blod, svett och tårar
I våras släppte Black Rebel Motorcycle Club sitt sjätte album ”Beat The Devil’s Tattoo”, något de är väldigt stolta över.
– Vi har lagt ner så mycket i det. Blod svett och tårar, helt klart, säger Leah och fortsätter:
– Men det verkar ha varit mycket starka reaktioner på den. Både positiva och negativa. Och det är helt okej, jag tror starka reaktioner åt båda håll tyder på att det framkallar någon sorts känsla. Om det är mittemellan är det antagligen inte så bra heller.
Skivan gjordes i Philadephia hos några vänner till bandet som under den tiden lät dem bo i deras hus.
– Vi var i en lite svår situation, säger Leah. Det skulle blivit svårt att göra skivan om inte våra vänner hade låtit oss vara där.
– Den miljön var verkligen speciell. Vi levde där tillsammans och gick varje dag ner i källaren och plockade fram våra instrument och spelade. På det sättet var det väldigt intensivt. Det fanns inget utifrån som kunde distrahera eftersom vi var så isolerade från det normala livet. Men det var fantastiskt att vi kunde vara där och ganska snällt av våra vänner att låta oss väsnas i deras hus.
När de skriver musik finns det ingen färdig struktur för hur det går till, men i huvudsak är det Robert och Peter som skriver musiken och texterna. Leah är fortfarande ovan vid låtskrivandet.
– Det är verkligen inte något jag vet hur man gör, skrattar hon. Jag lämnar det åt proffsen. Men mycket av låtarna har kommit från oss när vi spelat tillsammans och många idéer har på så sätt utvecklats.
– Det finns inte riktigt någon ren och klar formula för hur vi arbetar. Vad vi gör ligger helt öppet för att utvecklas och vad som helst kan hända.

En overklig känsla
Vår intervjutid börjar dra sig mot sitt slut och bandet ska strax samlas för att fotas. Vi hinner med en fråga till och jag frågar när hon är som stoltast över att vara i Black Rebel Motorcycle Club.
– Det finns så mycket… säger Leah och funderar. Som när skivan kom ut. När man jobbat med något så länge utan att någon fått höra eller se det. Det känns först inte verkligt men sen när det plötsligt är ute i övriga världen känns det bara ”wow”. Det var en overklig känsla.
– Och många av spelningarna. Det är en av de upplevelser där jag nästan måste nypa mig i armen och påminna mig om att det faktiskt är verkligt. Att vi är där och folk dyker upp och de verkligen bryr sig om musiken. Det är fantastiskt.
– Förlåt om det inte är särskilt tydligt eller välformulerat… Allt det här håller fortfarande på att falla på sin plats i min hjärna. Jag försöker fortfarande förstå det. Det är som en resa.