Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mogwai
Rave Tapes, 2014
Skivbolag: Rock Action
Av: Anna Enkvist
Publicerad: 2014-01-08
Hemsida: www.mogwai.co.uk

Att inte söka efter budskap och att inte tolka in för mycket i hur Skottlands främsta postrockare har valt att namnge sina album och låtar genom tiderna bör vara en huvudregel. I likhet med exempelvis ”Happy Songs For Happy People” från 2003 är titeln på Mogwais nyaste alster lika missvisande. ”Happy Songs..” var inte särskilt glatt och skottarnas åttonde studioalbum för inte en endaste tanke till glowsticks eller UV-ljusdränkta industrilokaler.

”Rave Tapes” är ett tungt och väloljat maskineri som drivs framåt av bandets förmåga att skapa intressanta ljudmattor och slingor som etsar sig fast. Även om Mogwai till den största delen skapar instrumentala låtar finns det en samling guldkorn i deras repertoar som innehåller sång. I och med Blues Hour har den samlingen utökats. I den får man återigen höra Stuart Braithwaites dystra, nedstämda och viskande röst dominera och skära igenom ljudlandskapet. Helt klart en given gåshudsvarning.

Den kortaste låten på albumet, Hexon Bogon, är även den helt klart bästa för där kommer den sidan av Mogwai som jag älskar tydligast fram. Den sidan där de låter de karaktäristiska postrocksgitarrerna släppas lös, där pumpet och drivet tar störst plats. Det är synd att den är så kort bara, så pass kort att den till och med klarar Melodifestivalens krav på låtlängd. I jämförelse med längderna på albumets övriga låtar känns det som att den är över innan den ens har börjat på riktigt.

Det är svårt att släppa något som ska kunna leva upp till den helt fenomenala föregångaren ”Hardcore Will Never Die, But You Will”. Nej, ”Rave Tapes” är inte lika vass och underhållande men är ändå en rättvis efterföljare. Det här albumet är mer nedtonat. Det känns mer metodiskt, mer eftertänksamt men håller, som alltid, väldigt hög kvalitet rakt igenom samtidigt som varje låt växer metervis för varje gång man lyssnar.