Joyzine

[stäng]

Intervju

Lasse Lindh

Från Melodifestival till stekhet festival- sommar. Vardags- skildraren Lasse Lindh mötte upp Joyzine på Popadelica och berättade om det som varit och varför han numera tar det väldigt lugnt med spriten.

– Jag blev förbannad som fan på att den där kebabpizza-låten kom före mig, utbrister Lasse Lindh med en suck.
Han snackar naturligtvis om Melodifestivalens andra deltävling i Västerås där han trots ett bra framträdande röstades ut till förmån för hemska Kebabpizza Slivovitza med Andra Generationen.
På Popadelica-festivalen i Huskvarna, där vi sitter tillbakalutade i artistmatsalen, käkar Lasse lax och kan mer nyktert se tillbaka på sitt deltagande i Sveriges största direktsända spektakel.
– Det var helt absurt, minns han. I ett vanligt teveprogram har man kanske tre bildrep två timmar före sändning. Här håller man på i tre dagar och tränar, det är så mycket repetition så det är vansinnigt, men det ser ju proffsigare ut också.
Den uppmärksamme tittaren (försök inte, vad ni än säger vet jag att ni tittade!) upptäckte snabbt att Lasse Lindh till skillnad från de flesta andra deltagarna inte följde någon inövad koreografi med sugande blickar in i kameran.
– Jag sa att jag kommer inte göra det, jag tänker inte titta rakt in i kameran. Jag kanske kan följa någon kamera ibland, men jag vill inte hålla på och älska kameran. Produktionsteamet höll med om att låten krävde en sådan framtoning. Jag gjorde inga gester eller något sådant och då tappar man så klart många röster, men hade jag gått in och gjort någon pajasgrej då hade jag varit riktigt tokigt ute. Då hade det blivit som i Idol, det ser ju förjävligt ut i teve när de försöker snurra runt med kameran hela tiden, det är så man vill spy.
– Det tråkigaste var att jag inte fick ha med mig mitt band. Jag var nog en av de tonsäkraste, jag är ju inte Sanna Nielsen, men jag sjöng inte särskilt starkt och det är det som jag ångrar idag. Hade jag gjort om det hade jag kanske tagit i lite mer, men jag är ändå nöjd med vad jag gjorde. Den här låten (Du behöver aldrig mer vara rädd /förf.anm) ska inte vara för pompös.

Aldrig mer än tre bärs
Med facit i hand är deltagandet inget som sångaren ångrar och apropå nyktert, sedan 2005 tar han det väldigt försiktigt med spriten innan sina gig. Han avslutar laxen, tar en klunk av sin Åbro mellanöl och förklarar:
– Det är skönt med någon bärs innan man ska spela men det året gjorde jag en spelning där jag drack för mycket och jag blev så jävla förbannad på mig själv när jag stod på scenen och märkte att ”fan va dålig jag är”.
– Jag brukar aldrig missa toner, men plötsligt märkte jag hur kass det lät och tappade fokus. Jag blev så förbannad att jag inte gjort det sedan dess. Då tog jag kanske en hel vinare innan jag gick på scenen av någon jävla anledning och det märktes med en gång på publiken. De märker ju sådant direkt och jag tycker att det är oartigt att göra så om man ändå får betalt för att stå där. Om man är Oasis är det väl okej. Men en sådan killes toleransnivå ligger säkert på 30 gånger mer än vad jag klarar av. Jag tror att de där grabbarna och Stones och sådana gäng, de dricker säkert en flaska innan de går på scenen och det är ingen som märker det. Mer än tre öl dricker jag aldrig innan för då tappar jag skärpan.
Det förklarar förstås Lasses sansade uppträdande så här timmen innan han ska beträda festivalens största scen i den bedårande folkparken. Publiken som kommer möta honom är stora fans, men det är inte alla som tycker att han är särskilt mycket att hänga i majstången. Min teori om att han intagit något av en älska eller hata-position på den svenska musikscenen vill han dock inte veta av.
– Jag tycker inte att det är så. Det är klart att det finns folk som hatar mig, men jag tycker inte att det gör något för så mycket sticker jag inte ut, jag är ju ingen freakshow.
– Klart att jag är mer sådan än till exempel Peter Jöback som bara försvinner in i mängden, men om man tar Håkan Hellström som exempel. När han kom var det ju så mycket snack om att han sjöng så falskt och massa folk hatade honom, men jag har aldrig känt så. Självklart finns det många människor som tycker att jag är värsta tönten, men det berör mig inte över huvud taget.

Inte som Winnerbäck
Anledningen till att så många trots allt avgudar det han gör stavas texterna. Innan jag tillåter sångaren att hasta iväg för att klara av ett soundcheck innan det smäller på riktigt har han ett och annat att reda ut om den lyrik som så många verkar ha så lätt att ta till sig.
– Nu kommer ju inte jag från vistraditionen som till exempel Winnerbäck. Där är det ju mycket mer traditionellt att man har texterna i fokus, men inom pop slarvas de ofta bort tycker jag och i rock är det ännu värre. Man bara hystar ur sig någon skit. Där tänker de mer på att det ska vara så bra rytm som möjligt, det skiter jag fullständigt i, det finns en del som hatar det men jag har min egen rytm.
– När jag gjorde Svenska hjärtan hade jag blivit självsäker i mitt skrivande och visste precis vad jag ville berätta. Jag vill berätta korta historier och jag vill ha ett rent, ganska naivt språk, att det är så här pang, pang, pang. När jag skrev den var det ett sånt jävla tjat om att jag svor i låtarna, men nu tycker jag alla svär och varför inte liksom.
Så du var före din tid då?
– Jag ska väl inte säga att jag var först, men jag var nog halvförst med att svära på svenska i alla fall. Man ska inte svära mer än man behöver, men det är talspråk. Nu är inte mitt språk talspråk, det är lite mer poetiskt än så, men det är ändå åt det hållet. Det är inte alls som till exempel Winnerbäck som skriver mycket med miljöbeskrivningar och de går över broar och sån där skit, det är jag inte så intresserad av, än så länge i alla fall…