Joyzine

[stäng]

Intervju

Mustasch

Är Mustasch enbart synonymt med lustigkurren Ralf Gyllenhammar? De senaste åren har det mer och mer framstått som det. Men med delvis nytt manskap bakom sig tycks det i och med den nya plattan som om det inte bara handlar om sångaren längre.
– Att den är självbetitlad ska tas som ett statement. Mustasch är ett band igen, hälsar nye trumslagaren Danne McKenzie.

– Ralf säger att från början var Mustasch ett band, sen blev det mer och mer han eftersom de andra inte engagerade sig någonting, berättar Danne McKenzie, ny trumslagare i Sveriges kanske fläskigaste hårdrocksorkester.
Att Mustasch gjort en del rokader i sin lineup det senaste året i och med att gitarristen Hannes Hansson och trummisen Mats ”Dojan” Hansson kastade in handduken till förmån för David Johannesson och Danne McKenzie är old news (läs till exempel en av Hannes allra sista intervjuer här:http://www.joyzine.se/?p=2594). Likaså att Mustasch, så väl på livescenen som i mediala sammanhang, handlat om Ralf Gyllenhammar och Ralf Gyllenhammar allena. Men nu börjar nyanserna bakom dessa accepterade faktum att krypa fram och i samband med att gruppen släpper en ny platta börjar den återigen ta formen av...ja just det: ett band och inte bara en karismatisk frontman med kompmusiker.
– Nu är vi fyra snubbar som vill det här och som bryr sig och lever för det. Ralf är glad över att ha fått två nya snubbar som är bra på att spela och som tycker om att göra allting. Inte bara spela utan vi gillar att repa och vi gillar att ta tag i saker, säger Danne McKenzie. Vi vill satsa helhjärtat, jag tror att de andra två som har slutat började ledsna och tyckte inte att det var kul längre.
– Folk som har sett oss live har sagt att det är kul att det tagit en positiv utveckling istället för att det skulle bli något negativt att det kommit två nya. De säger att nu är det verkligen ett band igen och att det syns på scen. Jag tycker att Dojan är en av Sveriges bästa hårdrockstrummisar, jag gillar hans trumspel som tusan, men på grund av att han hade ont i armarna hela tiden blev han ju lite trött när han spelade och nu tror jag att det är mer energi i bandet igen.
Att den nya skivan som ligger på skivdiskarna idag är självbetitlad ska vi ta som ett statement.
– Jag är ny i bandet och David är relativt ny, han har varit med ett år, men det är första plattan som han spelar på. Det är som en nystart och då tyckte vi att Mustasch är ett statement för att det är nytt och någonstans tycker vi nog också att det här är gruppens stora verk.

Inga miljonärer
Själv kastades trumslagaren huvudstupa in i inspelningen av plattan.
– Sista mars ringde de och frågade om jag ville vara med och vi började spela in i maj. Innan det hade vi dessutom gjort en turné på tio gig i april. Det var snabba puckar, skrockar han.
Men trots de hastiga svängarna och tvära kasten beskrivs plattan som Mustaschs jämnaste till dags dato (vilket inte kan betraktas som något annat än en fullständig sanning) och Danne, som tidigare agerat stand-in för Dojan på flertalet gig, är extra nöjd över en speciell sak med ansträngningen.
– Det känns jävligt kul att få spela sina egna grejer, jublar han. Tidigare, när vi spelat live, har jag ju på något sätt försökt efterapa det som Dojan gjorde. Inte till punkt och pricka, jag har ju alltid gjort min egen grej av det, men man kan inte ändra för mycket. Vissa grejer som Dojan har gjort är ju verkligen så som låten ska spelas och sådana grejer har jag nu fått tänka ut själv och det känns skojigt, det kommer det nog märkas i låtarna.
Med plattan som grund ger sig Mustasch ut på en egenproducerad turné genom Sverige i oktober och det är uppenbart att det kommer att smyga sig in en hel del nytt i setlistan.
– Jag tycker att det är kul att spela de gamla låtarna. Ralf och Stam, som har spelat vissa av de här låtarna i tio år, tycker att det ska bli jättekul att spela nytt, men jag tycker fortfarande att vissa av de där gamla låtarna är jätteroliga att spela, understryker trumslagaren.
Det som har potential att bli den stora snackisen är emellertid inte hur många av de nya låtarna som får plats i bandets liverepertoar utan att Mustasch i och med det här skivsläppet och den här turnén deklarerat att nu är det allvar. Nu är det riktig hårdsatsning som gäller, bandet ska tas så långt det bara går och i och med detta ska intäkterna maximeras. Att tjäna pengar på det man gör brukar inte alltid ses med särskilt blida ögon, speciellt inte om man öppet deklarerar att det är avsikten.
– Det är fult att tjäna pengar i Sverige, men det här handlar ju inte om att vi försöker bli rika, börjar trummisen och väljer sina ord med omsorg. Vi gör den här turnén helt själva, vilket vi gör för att vi ska kunna ta ut så mycket vi kan av intäkterna istället för att de ska gå till en bokare som tar massa extra betalt för att han ska köpa handdukar åt oss och sådana saker.
– Det handlar om att vi ska kunna göra det här och leverera bra skivor i fortsättningen också. Om man inte kan dra in kulor på huvudsysslan då måste man ha andra jobb vid sidan av. Det handlar inte om att vi kommer bli miljonärer på något vis, utan vi kanske kan ha råd att göra en platta snabbare om vi har pengar för det. En dräglig tillvaro det är det man vill ha och kunna leva på musiken istället för att stå på SevenEleven vid sidan av.

Djupt ner i flaskan
En annan snackis uppstod i samband med att Mustasch turnerade under våren. När turnépaketet som också innehöll Dia Psalma och Dead By April landade i Sundsvall tittade frontman Gyllenhammar en aning för djupt i flaskan, agerade lite förhastat och retade gallfeber på en recensent. Dagen efter pryddes tidningen av en etta i betyg och inte allt för smickrande rader om Mustasch i allmänhet och Ralf Gyllenhammar i synnerhet. På ”Mustasch” har incidenten blivit till en låt – The Man The Myth The Wreck.
– I det här fallet var väl kritiken lite befogad, men samtidigt fick vi en etta av den recensenten medan en annan i en annan tidning i samma stad gav oss en femma. Man får ta allting med en nypa salt. Samtidigt är vi lite glada över den här recensionen för det blev ju en låtidé, flinar trummisen när incidenten förs på tal.
Kritiken som fördes fram i recensionen handlade mycket om Ralfs ymniga alkoholintag och sin frispråkighet därutöver. Utan att själv har varit på plats och hört svadan måste jag ändå lyfta lite frågande på ögonbrynen. Alkoholromantik och mer eller mindre tokroliga (eller plumpa om man är lagd åt det hållet) citat som hoppar ur sångarens mun på löpande band har länge varit en central del av liveakten Mustasch. Även om det nådde bottennivåer denna kväll, hur i allsindar kunde det vara upphov till den offentliga ursäkt som publicerades några dagar senare? Danne förklarar:
– Vi ska inte sticka under stol med att Ralf var lite för glad i drickan och då gick väl det ut lite över publiken. Det var egentligen inte vårat gig som var problemet utan att Ralf hade varit uppe på scenen när Dia Psalma spelade efter oss och det var det som folk störde sig mest på . Ursäkten gick mer ut på att han hade stört ett annat gig, men vi är goda vänner med Dia Psalma så det var inte så att han förstörde av illvilja, utan det var bara att han var glad. Det är sånt som händer och man får utvärdera det och se vad som var bra och vad som var dåligt. I det här fallet blev det en låt av det.

Sann demokrati
Den ”nye” trumslagaren fick med andra ord känna på hetluften som omger Mustasch direkt och att vara fullvärdig medlem tycks enbart inspirera.
– Jag har hela tiden haft inställningen att jag ska lira låtarna så bra jag kan. Nu kan jag finslipa saker och ting, jag kommer med smågrejer hit och dit som de andra kan tycka är jävligt skojiga för det är ett nytt element i en gammal låt som de har spelat i tio år. Jag har fortfarande samma inställning, att spela trummor i ett av Sveriges största och bästa hårdrocksband och göra det så att ingen kan klaga på det.
Ett stort hårdrocksband som mer och mer börjat hitta tillbaka till formen av att vara just ett band.
– Ralf är glad att ha folk som tar för sig, han gillar ju när det är ett helt band. Det är väldigt demokratiskt, alla får säga vad de tycker, men i slutändan så är det Ralf som är han som bestämmer.
Nå väl, inga reformer genomförs över en natt.