Joyzine

[stäng]

Intervju

Metronomy

Joseph Mount har remixat låtar från världs- kändisar som Britney Spears och U2, men också mer indiecreddiga akter som Bright Eyes, Franz Ferdinand och Charlotte Gainsbourg. Att få sin låt remixad av Mount – det är hett. Frågan är vad samme Joseph Mount gör när han inte sitter och vrider på reglage och tummar på ljudnivåer hela dagarna? Hört talas om Metronomy? Om inte så är det verkligen dags nu.

Jag måste medge att jag till en början blir väldigt besviken när jag via skivbolaget får reda på att det är Gabriel Stebbing, och inte Joseph Mount som kommer ringa upp inom några timmar. Det är förstås inget fel på Gabriel, det är säkerligen en schyst snubbe, men att intervjua någon annan än Joseph Mount när det gäller brittiska Metronomy är som att göra en intervju med Nine Inch Nails och istället för Trent Reznor få snacka med snubben som hänger upp gardiner i logen, prata med chauffören istället för Dave Grohl när man ska göra en intervju med Foo Fighters eller inte ens komma i närheten av bröderna Gallagher om man ska ha en pratstund med Oasis. Självklart överdriver jag alldeles utomordentligt, riktigt så illa är det inte, men det går knappast att sticka under stolen med det faktum att Metronomy är ett projekt som i grunden drivs och sköts av Joseph Mount själv.

The Commander In Chief
Mycket ringer Gabriel upp på utsatt tid, och knappt hinner vi avklara obligatoriskt kallprat innan jag slänger ut frågan om hur det påverkar gruppdynamiken att ha en så tydligt definierad konstnärlig ledare. Jag möts till en början av ett lätt skratt på andra sidan luren, det är inte första gången Garbriel Stebbing får just den frågan. Svaret är lika enkelt som det är ärligt.
– I många tidigare band jag varit med i har det alltid varit så att alla ska ha sin del av allt beslutsfattande, det är bra på sitt sätt, men det kan också leda till seglivade kontroverser och urvattnade kompromisser. I Metronomy slipper vi allt sådant - vi har Joseph som är The Commander In Chief. När vi sedan spelar live försöker vi alltid tillsammans komma fram till hur vi bäst ska framföra låtarna, det blir ju alltid en viss skillnad att spela live jämfört med hur det låter på skiva. Men allt flyter på bra, det uppstår ingen stress eller några onödiga dispyter, vi vet vår plats, vi vet vilka roller vi har.

Gemensam syn på musiken
Att jämföra Gabriel Stebbing med en gardin- upphängare eller chaufför är väl i hårdaste slaget, till skillnad från andra akter där kompband hyrs in efter behag har Gabriel och Joseph ett betydligt starkare band än så. Och synen på hur musik ska låta och hur den ska framföras, där är de gamla barndomsvännerna rörande överrens.
– Det har varit en lång resa Joe och jag varit ute på, berättar Gabriel, märkbart lättad av att vi lämnat pratet om vem som gör vad i bandet. Vi har känt varandra sedan skolan och anledningen till att vi började spela var… tja, de som sysslade med musik på den tiden var antingen intresserade av tyngre musik eller också spelade de covers på andra band. Jag tror att både jag och Joe kände att det måste finnas utrymme för något annat än bara de två kategorierna. Sedan blir det ju så, framförallt på ett sådant litet ställe som Devon, där vi kommer ifrån, ändå är; att man automatiskt söker sig till varandra om man hittar någon eller några som verkar ha samma musiksmak eller livsstil. Och vi har alltid delat synen på vad som är bra musik och hur man skapar den.

En vågad platta och svenska influenser
”Night Out” är Engelsmännens andra fullängdare, en skiva som präglas av pillrig dansant electro – en skiva vars sound tycks påminna om något som klingar bekant i bakhuvudet men som vid varje försök till definition bara glider undan. Jag ber Gabriel försöka sig på en något sånär allmängiltig kategorisering:
– Det är en gammaldags, men ändå vågad, elektronisk popskiva. Med gammaldags menar jag då främst den attityd som finns bakom det hela, en attityd som påminner om den man hade på 60-talet eller i början av 70-talet vad det gället hur ett album ska låta och vad ett album är till för. Men även om jag kallar det för ett popalbum så är det ganska spretigt, med en himla massa konstiga ljud och ett stort spektrum mellan låtarna. För folk som inte är helt vana kan det framstå som ganska kaotiskt, mest som en stor röra av ljud. På det sättet är plattan vågad. Lite som en platta med Talking Heads, och jag gillar ju dem!
Det är inte bara Talking Heads som faller Gabriel Stebbing och resten av grabbarna i Metronomy i smaken, när vi pratar om influenser visar det sig nämligen att allas vår egen Lykke Li spelas flitigt i turnébussen. Men det stannar inte där:
– Vi började egentligen med att lyssna mycket på The Cardigans, det är något speciellt med hur de skriver låtar och hur de sedan får ner det på skiva. Ljudbilden är väldigt ren men det finns fortfarande en rivig udd. Och svensk musik är ju erkänt väldigt bra, det finns få länder i Europa som har en sådan kvalité på sin musik som just Sverige. Sedan har ni ju ABBA, det säger väl allt!

Förändring är av godo
Efter att snart ha insett att det nog inte var så dumt att få snacka med Gabriel i alla fall, den pratglade britten är såväl snabb i tanken som rapp med tungan, flyttar jag fokus från nya plattan till att fråga om hur bandet klarar av den stigande uppmärk- samheten och det faktum att de nu för första gången headlinar sin första egna turné.
– Hittills tycker jag nog att vi fått ganska bra med uppmärksamhet, men jag märker också att det börjar stegras nu när albumet äntligen är släppt. Det är ju betydligt enklare att flagga för någonting när man faktiskt har något att visa upp också. Problemet med den brittiska hypen är att många band får alldeles för mycket uppmärksamhet, och därigenom press på sig, innan de ens spelat en handfull riktiga gig eller har ett album ute. Våra vänner i Foals fick just en sådan energisk start, de var ju redan på omslaget till NME innan debutalbumet ens var släppt. Så har det inte riktigt varit för oss, det har istället kommit mer naturligt allt eftersom. Vilket förstås känns väldigt roligt, för vi är ju väldigt nöjda och stolt över allt vi gjort, och då det nya albumet i synnerhet. Men det är klart att man även tänker på framtiden, trots all uppståndelse nu. Jag tror att nästa album kommer bli ytterligare ett steg i den här utvecklingen vi redan påbörjat, man måste alltid se till att hålla sig rörlig och ständigt vilja förändras, men det får inte heller bli allt för tvära kast - man måste hela tiden se till att ge publiken en chans att vara med och förändras tillsammans.
Den avtalade kvarten med Gabriel Stebbing blev något längre än planerad, att inte kunna hålla sig inom tidsramen för sådana här saker är fortfarande ett fenomen inte alldeles ovanligt förekommande när man råkar gräva ner sig i intressanta detaljer inom det lilla snäva ämnet musik. Trots att det finns ytterligare att par spår att utforska väljer jag att spara dem till nästa tillfälle, det stigande sorlet i bakgrunden på andra sidan luren indikerar att folk säkerligen börjat förberedelserna inför kvällens spelning. Som en grande finale önskar jag lycka till och kallar Gabriel vid fel namn (kan jag hjälpa att vi pratade så mycket om Joseph Mount att jag till slut inte kunde skilja dem båda åt?), men vad bryr sig en gardinupphängare om det?

Den fjärde mars kommer Metronomy tillbaka till Sverige för en spelning på Debaser Slussen, Stockholm.