Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Oskar Linnros
Berns, Stockholm
2014-02-25
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2014-02-26
Hemsida: oskarlinnros.se

Oskar Linnros ska dra sig tillbaka från rampljuset och fokusera på att skriva låtar åt andra istället för att odla karriären som soloartist. Som ett grandiost hejdå bjuder han in till en specialföreställning på Berns i Stockholm.

En sorts sista kvällen med gänget (i det här fallet publiken) där det utlovas det där lilla extra med en rad gästartister. Förväntningarna är ganska påtagliga på ett tisdagssömnigt Berns när det senaste årens vapendragerska Seinabo Sey värmer upp publiken från den mindre av balrummets scener.

Men det ska visa sig bli ett riktigt antiklimax.

För att vara en avskedsföreställning är det Oskar Linnros bjuder Stockholm på den här kvällen riktigt fattigt. Det är som att tillställningen aldrig vill komma igång. Linnros känns lite ofokuserad och de små popkaramellerna kvicknar aldrig till. Vissa av hitsen har arrangerats om en smula och tycks inte finna sin plats i sina nya kostymer. Konserten är tungrodd, det popeuforiska ruset uteblir.

Men att det aldrig riktigt sjuder om Oskar Linnros och hans band kanske kan vägas upp av de utlovade gästartisterna?

Jo, det börjar i alla fall bra. Timbuktu visar sig tidigt på scenen och då slår det gnistor inne på Berns. Då kokar det nästan över, för då upplever vi precis den fest som alla kommit för att vara en del av. Timbuktu tar över showen fullständigt och vi tror att det är början på pärlbandet av gäster.

I en artikel i Aftonbladet samma dag beskriver sig Oskar Linnros som ”en spindel i nätet i Artistsverige” och det finns hur många tänkbara namn som helst som skulle kunna uppenbara sig sida vid sida med popprinsen.

Men det blir bara en.

Jonathan Johansson gästar en kortis. Sen är det nog. Inga fler gäster. Snacka om snopet med tanke på hur den här spelningen har marknadsförts.

När Genom eld blir sista låt innan extranumren känns det som att Linnros bara borde ha kommit halvvägs genom sin konsert och när Gå hem blir allra sista låt och bandet tycks ha bråttom hem till tevesoffan och kastar sig av scenen utan att dröja sig kvar och ta emot några hyllningar från publiken är känslan av antiklimax väldigt stor.

Det är fullt förståeligt om majoriteten av publiken känner sig lite snuvad på konfekten när lamporna tänds upp efter den i sammanhanget förvånansvärt korta speltiden. Av en kväll som skulle vara ett grandiost hejdå blir det mest en ljummen axelryckning.