Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Madder Mortem
Deadlands, 2002
Skivbolag: Century Media
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2002-10-14
Hemsida: www.maddermortem.com

Förutom liksminkad black metal tycks norrbaggarna vara överdrivet förtjusta i goth. Landet spyr ut gothband, det ena sämre än det andra. Variationen banden emellan tycks allt som oftast vara obefintlig. Madder Mortem är ett stort undantag.

Den traditionella gothbrygden med högfrekvent kvinnosång och överdrivet långa låtar blandas här med sjövilda experiment. Bandets låtar är oerhört komplexa och svåra att förstå sig på ens efter femtioelfte lyssningen. Hackande riff som snarast kan härledas till något mjukare hårdrock dyker upp i så gott som varje låt. Norrmännen tycks ha satsat på tyngd snarare än melodi eller tempo. Låtarna är särdeles snåriga och det verkar nästan som om musikanterna slagit knut på sig själva i sin strävan efter att skapa exceptionella gothstycken.

Jag tycker hela skivan blir för slö, det går för långsamt helt enkelt. Låtarna är sinsemellan inte särskilt olika och stundtals riktigt svåra att skilja. Den här soppan fungerar inte som det är tänkt. Led Zeppelin tycks ha figurerat mycket i stereon hos gitarristerna BP M Kirkevaag och Eirik Ulvo Langnes och det är ganska positivt. Några Page-doftande riff är riktigt trevliga.

Omslaget signerat Christian Ruud tycks för mig vara ohotad kandidat till titeln ”årets omslag”. Ruskigt snyggt. När den överarbetade musiken inte riktigt funkar kanske Madder Mortem kan sälja några volymer på omslaget?