Joyzine

[stäng]

Krönika

Regnet släckte aldrig glöden i Hultsfred

För jag var nere men uppe pååå.. nio.. Inte kan väl en svensk institution gå i graven. En klenod. Många med mig trodde nog att förra årets inställda festival och arrangörskonkurs var det slutgiltiga knivhugget för festivalen. Sista andetagen var tagna.

Men syrgasen och hjärtmassagen kom från Tyskland. En hjälpande hand sträcktes ut för att väcka liv i festivalen. Hoppas man iallafall. Ryktena är många angående FKP Scorpios intåg på den svenska festivalscenen. Är Hultsfred bara en rökridå? En guldkalv som ska gödas under ett antal år för att sedan slaktas och ge plats åt något större och bättre? Det återstår att se.

Men nog om spekulationer och rykten. Det hölls ju faktiskt en festival i år 2011, och hur var den då?

JO, den var regnig till en början. Det går inte att prata om årets festival utan att nämna regnet. Regnet som på torsdagen förstörde för allt och alla. Festen uteblev till mångt och mycket. Men det underbara med festivaler (till skillnad från verkliga livet) är att ingen gnäller. Inget faan och helvete jävla pissregn. Folk sitter fortfarande vid sina tält och festar, sjunger och mår bra. Vad spelar väl leriga kläder för roll? Vem bryr sig om en inomhusbassäng i tältet? DEN stämningen finner man bara på festival.

Musiken då? Det var en otrolig variation på programmet. Allt från nya superhajpade akter ( Crystal Castles, OFWGKT, LIL B, Maskinen med flera). Till mera nostalgiska akter som Suede, Morrissey, Primal Scream och Erasure.)

En underbar blandning. Men man står vid ett vägskäl. Vilken sorts festival vill man vara? Jag tror att man måste nischa (trendigt ord, jag vet) sig för att klara sig. Om man bara bestämmer sig för vilken kostym man vill ha. Då tror jag att Hultsfredsfestivalen har alla chanser i världen att överleva.

Jag kan inte komma på en bättre plats att arrangera en festival på. Campingplatserna är nära området och mycket folk får plats. Scenområdet är lagom stort. Det tar inte en halvtimme att gå från scen till scen. Det tar nån minut att ta sig in till "stan" (så stort är det ju knappast) om man nu behöver uppsöka affär eller liknande.

Så vad tar jag då jag med mig för minnen av årets festival nu när det är vardagslunk igen? Jo följande reflektioner som etsade sig fast:

* Sångaren i Raised Fists jämfotahopp på scenen. Det var det överjävligaste jag sett. Han var nog närmre två meter upp i luften.

* Alla superhajpade band som inte levererar. Media har en tendens att prata upp band som sedan inte lever upp till sitt eget rykte.

* Att dansmusik gör sig sjukt bra på festivaler. Prodigy och Maskinen. Nuff said..

* Festivalmaten kanske behöver utökas i sortiment. Burgare, texmex och pizzaslice. Känns sådär.

* Att jag avundas alla som pallar med att tälta. Hur fixar ni det egentligen?

* Krocken mellan Maskinen och Morrissey. Festivalens mest omtalade titelmatch.. Segrare? nja.. det blev nog oavgjort..

Till sist hoppas jag att Hultsfredsfestivalen lever kvar i många många år till.

Det var väl det...