Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sonjagon
Arches, 2009
Skivbolag: Quadrarock Records
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-11-10
Hemsida: sonjagon.com

I Douglas Couplands 90-talsroman ”Generation X: Tales of an Accelerated Culture” finns ett parti som jag genom åren kommit att tycka om mer och mer. Huvudpersonen Andrew Palmer berättar i en av bokens alla historier om ett familjeporträtt som familjen Palmer tog när Andrew var tonåring. Problemet med kortet är att det är alltför perfekt – hela familjen ler och utstrålar en, måhända falsk, oskuldsfullhet – varför kortet på Andrews begäran inte får stå på spiselkransen där hans vänner kan se det. Perfektionism upplevs som något pinsamt och fotografiet placeras i en ej använd del av familjens hus för att Andrew ska slippa vännernas hån.

Ett liknande förhållningssätt går att finna i Sonjagons musik. De fyra barndomsvännerna från Nacka låter som om de söker efter något med sin musik, musik som aldrig vill bli riktigt färdiggjord och få en perfektionistisk stämpel över sig. Det fulländade och perfekta blir – i likhet med familjefotografiet i ”Generation X” – något pinsamt, jobbigt och ej eftersträvansvärt. I dagens svenska musikklimat känns Sonjagons debutskiva som något nödvändigt. Jag menar: hur många svenska band kan invagga lyssnaren i en känsla där det på riktigt känns som att ”resan är målet”, för att använda en välsliten klyscha?

Rent musikaliskt placerar sig Sonjagon någonstans mittemellan Radiohead, TV on the Radio och valfritt folkpopband. Ibland, som i Aristocrat, blir likheten med Radiohead närmast övertydlig medan bandet i andra spår, däribland The Lighthouse, lyckas blanda utsvävande Thom Yorke-falsett med gitarrer som skriker så mycket att de nog kan riva upp hud på lyssnarna. Kontrasterna bidrar till en närmast transcendental upplevelse, fullt jämförbar med den många upplever när de besöker Auschwitz, ett i grunden väldigt vackert område som kontrasteras mot de hemska saker som skett där.

Trots att ”Arches” spretar åt många olika håll bildar den i slutändan ändå något slags enhet. Piano- och trumdominerade Monsters känns som en låt som på något sätt fångar kvintessensen i Sonjagons musik; aggressivt men ändå lugnande, argt men ändå förlåtande. Sonjagon är ett band i vardande som snart kommer stå på de allra största scenerna om deras utveckling blir något så när linjär, vilket kanske inte är troligt med tanke på den icke-perfektionistiska känsla musiken uppbringar.