Joyzine

[stäng]

Fem korta

Nokeys

Fem korta frågor till utmanande italienska rockbandet Nokeys...

Ni har precis varit på turné i Skandinavien, vad är era tankar om musikscenen här uppe?
Scenen här känns väldigt tillmötesgående. Vad vi menar med det är att, baserat på vad vi har fått uppleva, så är folk mer nyfikna på musik än vad som är fallet i Italien. Här går folk på konsert för att de verkligen vill lyssna på musik, vilket kan verka som en uppenbar sak att säga, men så är det faktiskt inte alltid. Skandinaverna verkar genuint intresserade och villiga att ge musiken en chans, de lyssnar på vad som försiggår på scenen. Gillar de det inte går de därifrån, men om de diggar stannar de till slutet och skäms inte för att komma fram och berätta vad de tyckte efteråt.

En annan skillnad som vi lagt märke till är volymen, ni tar det verkligen till en ny nivå här uppe. Det var överraskande att se folk i publiken använda öronproppar. Vi hoppas kunna komma tillbaka snart för vi har verkligen trivts.

Ert album ”The Regency” har precis släppts i Skandinavien, vad har ni för mål med musiken på våra territorier?
Allting som hänt så här långt har varit ganska avslappnat. Vi har aldrig bestämt oss för att lämna Italien utan det var snarare Italien som bestämde sig för att överge oss. Vi letade efter ett ställe där vi kunde återupptäcka oss själva och gå igenom den förändring som vi gjorde både som band och som individer. Det behövdes en förändring av omgivningen för att kunna genomföra det fullt ut. Allt ramlade på plats när Sverige kom in i bilden. Först och främst när Stefan (Boman, producent /förf. anm) kom med, men sedan även på ett rent fysiskt och mentalt plan. Vi trivdes direkt. Nu när ”The Regency” har blivit släppt här är det inte direkt så att vi har några andra mål än att spela så mycket live som möjligt. Det är det som spelar störst roll även om lite mer pengar naturligtvis inte skulle skada.

Vad innebär den svenska producenten Stefan Boman för Nokeys sound?
Stefan bidrar med medvetenhet och fokus, tvivel och lugn på en och samma gång. Han förstår vad det är vi vill säga och arbetar väldigt lyhört ända tills han tycker att han åstadkommit den form han varit ute efter. Han är både en guide och en vän och det är en ren njutning så väl som en ära att få arbeta tillsammans med honom.

Förklara er ansiktsmålning, varför är den viktig för er som grupp?
Vi målade våra ansikten för första gången när vi var i Aten, det var efter det att vi beslutat oss för att det krävdes en förändring. Rent fysiskt vinkade vi farväl till vårt förflutna och kladdade färg i våra ansikten. Det är också ett sätt att kliva in i en roll...vilket är kul på sitt eget lilla vis.

Vilka är era fem italienska favoritband genom alla tider?
Diaframma – Det enda italienska bandet som verkligen lirade new wave.
Litfiba (deras allra första grejer) – De har spelat en viktig roll som kitt mellan italiensk new wave och rock.
CCCP/CSI (de bytte namn) – De snappade upp Joy Divisions budskap och gjorde det personligt.
Marlene Kuntz – Den enda vaga artisten av intresse i den italienska independentscenen.
La Crus – Vi var tvungna att nämna ett femte band.