Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Final Days Society
Noise passes, silence remains, 2008
Skivbolag: Digital Revolt
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-07
Hemsida: www.finaldayssociety.com

Final Days Society bildades så sent som våren 2007 och lyfts nu fram som ”Sveriges idag bästa postrock band” (sic). Skriver man en sådan sak (vare sig det är bandet eller bolaget som formulerat) och dessutom tror på den har man verkligen inte förstått ett dyft av vad postrock egentligen handlar om. Det är knappast en genre man plötsligt vaknar en morgon och klarar att hantera. Det krävs erfarenhet, misslyckanden och långvarigt experimenterande för att hitta rätt. Att ett fjunigt band med ynka ett år på nacken, som dessutom signades efter en enda tvåspårig demo, skulle ligga i topp är utopi.

Det hörs också när man lyssnar på debutalbumet ”Noise passes, silence remains”. Det här är killar som fascinerats av en genre, lärt sig dess uttryckssätt utan och innan och levererar därefter. Följaktligen är plattan fylld med låtar som låter precis som ett ungt postrockband förväntas göra. Det rör sig om skal, musikaliska luftslott utan särskilt mycket till innehåll.

För att göra en riktigt dålig jämförelse. Bara för att man kan formen betyder det inte att man är bra. Fotbollsspelare i spanska La Liga och svenska division fem kan reglerna och spelet precis lika bra, men klasskillnaden är ändå ytterligt markant. På samma sätt är det med Final Days Society. De kan ramarna lika bra som Mogwai eller exempelvis Aerial, men rör sig inte alls lika smidigt inom dem.

Spelmässigt har gruppen kanske en chans att mäta sig, men i tanken är de långt efter. Deras låtar saknar det lilla extra och blir aldrig så vackra, stämningsfulla eller dramatiska som jag förmodar att det var tänkt. Postrock måste alltid handla om just låtarna framför formen, annars blir det, som här, ganska tråkigt.

Final Days Society är ett ypperligt exempel på att det ibland är nyttigt att skynda långsamt. Men herre jösses, se debutalbumet som ett steg på vägen. Om gänget får försöka i några år kommer fingertoppskänslan komma smygande och formen bli underordnad låtarna. Då tänker jag utvärdera det där om ”Sveriges bästa postrock” på nytt.