Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Slaves
Konsert & Kongress, Linköping
2006-10-21
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-24
Hemsida: www.theslaves.se

Så korsas våra vägar igen, Joyzine vs. The Slaves . Sist det begav sig vill jag minnas att jag inte var särskilt imponerad, hela projektet andandes alldeles för mycket ”vi-har-en-känd-trummis-och-nu-kommer-hans-bror”-mentalitet. Att bandet lyckades pricka in en hitsingel med låten Suicide ett par månader innan gjorde inte saken bättre. Ikväll är det dock annorlunda.

Jag är inte den som drar mig för att gå på en spelning ensam, tvärtom kan jag tycka ett det är ganska skönt och rent av spännande att kunna få vara anonym, men ändå ta del av den elektriska atmosfär som brukar pulsera inne på nattklubbar innan det är dags för ett band att gå på scenen. Problemet med Club Casbah i Linköping är att det inte är något folk man kan smälta in bland. Det är helt enkelt inga människor där. Antalet personer går nästan att räkna på högerhanden. Så mycket för elektrisk atmosfär. Istället blir det till att sitta och sura ensam vid ett bord långt in i lokalens dunkel.

Mitt humör stiger knappast när Göteborgsbandet Out of Clouds går på scenen, intet ont mot dem, men det är fortfarande knappt en kotte i närheten. Bandet gör dock sitt och försvinner lika reserverat som de kom (se separat recension för fler detaljer). Tillbaka till mitt bord för att sura över dagens ungdom och avsaknad av respekt för unga uppåtsträvande musiker från Göteborg. Men döm då av min förvåning när The Slaves gör sig redo att gå på scenen. Från ingenstans fylls större delen av utrymmet framför scenen upp, vart kom alla dessa människor ifrån? Från sprickorna i golvet? Via avloppsbrunnarna? Jag har ingen aningen, men förutsättningarna ändras med ens mycket drastiskt.

Och The Slaves är inte sena att hänga på. Vilken spelning de bjuder på! Sist de var här var det väldigt tydligt att det var Suicide som var esset i rockärmen, ikväll känns varje enskild låt som en potentiell hit. Kanske beror det på den otroliga energi och spellusta bandet visar upp. Givetvis står den karismatiske Robin Keller i centrum men minst lika ofta drar blicken mot körande Irma Schultz Keller, gitarristen Klas Gullbrand och bassisten Jonas Thorell, det är helt enkelt ett fullfjädrat mellanstadiedisco på scenen.

Jag blir också positivt överraskad över vilket bemötande bandet ger publiken. Senast tyckte jag att de uppträdde arrogant och på gränsen till spydigt, ikväll är det idel kärleksutbyte mellan artist och publik. Vad kan jag säga, en större positiv överraskning var det länge sedan jag upplevde på livefronten.