Joyzine

[stäng]

Krönika

Bortglömd och utskälld – men trots allt en pärla

Ja kära Joyzine-läsare, nu får ni även läsa mina högst subjektiva åsikter i krönikeform också! I denna första text, tänkte jag även göra första delen i en förhoppningsvis lång serie om skivor som både på sin tid och på senare år fortfarande åtnjuter ett visst mått av hån och skäll, men som kanske inte är fullt så kassa som vi gärna vill ge sken av. Håll i er nu, för första skiva till granskning blir…

”Surrounded by freaks” av Tribal Ink. Ni som kände kräkreflexen komma när ni såg bandnamnet kan fortsätta läsa, då det inte rör sig om någon postum hyllningssång till skivan. Men så här åtta år efter releasen kan det vara tid att berätta för barnbarna om TV-fenomentet ”Wannabe” och analysera skivan beroende på låtkvalité och utförande.

År 2002 sände TV3 en dokusåpa, vars format var Stenbeckskanalens egen variant på Kanal 5:s ”Popstars”; med en jury och auditions skulle man hitta de rätta kandidaterna för att sätta ihop en ny svensk rockgrupp. Programmet är ett ypperligt exempel på den sorts trash-TV-våg som vi matades med tiden efter 11 september, där en middag inleddes med kvällsaperitifen ”Baren” och avslutades med varmrätten ”Big Brother”.

TV6 har gjort en kulturell gärning genom att lägga upp seriens alla tio avsnitt på sin Play-tjänst. Så ifall ni har alldeles för mycket fritid eller kanske aspirerar till att bli TV-recensenter, är det bara att ta fram skämskudde och chips och plöja genom kalaset: www.tv6play.se/program/wannabe

Dock så är programmet ”Wannabe” och skivan ”Surrounded by freaks” två vitt skilda väsen på sitt sätt. Nu är det skivan vi dissekerar.

Ifall man bortser från att det här och där på skivan känns som att det varit en hel del skivbolagskrafter bakom som pushat för att det ska låta på ett visst sätt för att sko sig på en rådande musiktrend (sådant väcker direkt blodtörsten hos oss musikkritiker), så är Tribal Inks första och hittills enda platta ett tämligen hyfsat välsnickrat hantverk.

Och den låt som känns mest uttänkt och mallskapad, är den genom programmet uttjatade To my face. Med tanke på att kamerateamet valde att ALLTID filma spelningarna när första sekunderna av förstasingeln kom igång (vilket gav intrycket att det var den enda låten de hade), är det inte konstigt att den känns som den minst engagerade låten på skivan.

Resten av materialet känns dock mer utarbetat och framförs med mycket mer påtaglig geist. Det mesta står herrarna Anders ”Gary” Wikström och Fredrik Thomander i låtskrivarduoun Epicentre för, varav den ena med förflutet i pudelrockarna Treat och låtskrivarsamarbeten med Backyard Babies ingjuter viss respekt.

Herbie Chrichlow-författade Don’t you push me innehåller en lätt retsam synthslinga i refrängen, Try to be me och den av bandet egenskrivna I try so hard har en genuin ilska som väntar på att brisera och I’m a liar (Believe me) lyckas kombinera Clawfinger-riff med en poppig refräng. Jag är dessutom vän av att debuterande band inkluderar minst en cover på sitt förstlingsverk och på Tribal Ink gör en schysst tolkning 2pac-dängan California Love.

Skivan släpptes år 2003 och blev unisont sågad av dagspress och musikmagasin. Fyra år senare fick både skivan och det då nedlagda bandet förnyat intresse på ett sätt som nästan känns som en kupp; skivan lades upp på diverse fildelningssajter, men hade döpts om till ”Minutes to midnight advance XXL” och genast laddade Linkin Park-fans ner skivan i tron att det var det amerikanska bandets nya. Så vad fans först trodde var ”What I’ve done” med Linkin Park, var i själva verket Tribal Inks Refugee. Just den låten känns som den mest äkta och ärliga på hela skivan. Och den till synes rätt banala versraden “It's so unfair that I can't feel free/That I have to be what you want me to be”, sammanfattar faktiskt på pricken hur världen vill se Tribal Ink som; ett pinsamt projekt som inte blev mer än den flopp det från början var. Men fans av Hollywood Undead, Alien Ant Farm och tidiga Papa Roach kommer säkert få dem som ny favorit.

Jag personligen, med total nonchalans för potentiellt näthat och ifrågasättande av min musiksmak, anser att ”Surrounded by freaks” med Tribal Ink är urtypen för en bortglömd och utskälld musikpärla.