Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Legends
Over And Over, 2009
Skivbolag: Labrador
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-05-12
Hemsida: myspace.com/heknowsthesun

Johan Angergård utgör sedan en tid tillbaka, på egen hand The Legends och det här är det fjortonde albumet han deltar på. Då inräknat Acid House Kings och Club 8 som han också är medlem i, även de ligger på finfina bolaget Labrador. För det här projektets del är det den fjärde skivan i raden.

En skiva som inleds med You won och ett trum- och baskomp tillsammans med en snygg gitarrslinga. En låt som påminner om Kents ”Du & Jag Döden” med det bandets tillhörande influenser. Klämtande och dystert, tillika vackert. Nästa låt, första singeln Seconds away bär med sig ett Jesus And Mary Chain-oväsen som sällan om någonsin står att finna i svensk musik. Distpedal, gnissel och mangel, med melodislingan liggande där under ljudlagren. En låt som klockar in på föredömliga knappa två minuter. Vilken inledning på skivan tänker jag för att under nästa låt bli konfunderad. Är det här verkligen inte en gammal JAMC-dänga? Nej, tydligen inte. Men Angergård har verkligen förstått skottarnas hantverk och, för att tydliggöra snarlikheten, nästan inspirerats i överkant av det.

Liane Moccia från amerikanska Tralala bidrar med en kvinnlig stämma som ger låten ännu en dimension. En dimension som utnyttjas flitigt på skivan, där flera vokalister och musiker bjudits in. I och med Monday to sunday byter skivan fokus till en somrig om än sorgsen stämning, varm och inbjudande istället för kall och skärande. Det låter som det Legends som jag först lärde känna, via en samlingsplatta från skivbolaget. Ganska vemodigt, men åter, åh så vacker musik. Musik som sedan riktar lyssnarens uppmärksamhet mot det hårda Glasgow igen. Skivan är en avvägning mellan mangel och agressivt gitarrspel, lugnare tongångar och mer Labrador-typiska, elektriska låtar. Den avskalade Jump med congas och akustisk gitarr, är redan en av favoriterna. Bara lyssna på den melodin och den sånginsatsen...

I just de delarna av ”Over And Over”, är det så nära Jesus & Mary Chains bästa stunder som det bara går att komma. The Legends vet dock om att en hel skiva med enbart den typen av ljudväggar blir rätt svårlyssnad. Därför låter han sin melodiösa popådra få vara underliggande, men hela tiden i lyssnarens medvetande. Låter de lugnare och mindre skitiga spåren ta sitt utrymme, på ett sätt som inte gör den röda tråden mindre tydlig. En röd tråd som i hög grad verkar bestå av vackert packeterad ångest och vemod. Skivan är som en stärkande kanal för en redan hämmande ångest, samtidigt som den är detsammas hoppfulla vaccin. Mycket mörker, men ändå med ett ljus att hålla fast vid. Alltså nära perfekt popmusik i min värld.

Negativt sett skulle man visst kunna klaga över att mycket av musiken känns långt ifrån egen. Men inte jag, för varför göra sämre versioner av originalet bara för att det alltid ska låta helt unikt? Hur ofta känns musik unik överhuvudtaget? Lagren av ljud på en del spår verkar också vara något man kan haka upp sig på, om man ska tro andra musikskribenter. Men det gnisslande och tunga bekommer mig inte alls. Nej, det som drar ner betyget är att det ändå finns ett några svagare spår bland de tolv. Trist, men jag är nästan säker på att plattan kommer att växa ytterligare. Om jag inte hinner spela den sönder och samman innan dess förstås. Jag blir inte förvånad om den återfinns på min lista när musikåret ska summeras i december.