Joyzine

[stäng]

Intervju

The Guild

När The Ark tar semester från sina åtaganden i popmusikens glammiga tjänst passar trumslagaren Sylvester Schlegel på att få utlopp för sina egna musikaliska idéer. Med The Guild utforskar han ett musikarv förvarat i dammiga vinylbackar. En fristad från allt vad kommersiellt storbandstänkande heter.

Sylvester Schlegel säger det aldrig rakt ut, men mellan raderna kan man utläsa att The Guild är en lättnad. En verklighetsflykt från den uppstrukturerade och kanske inte alltid så kreativa vardagen som trumslagare i hitfenomenet The Ark. När han plockar upp gitarren och kliver fram till mikrofonen för att presentera sina egna låtar är det ett utlopp för ett kreativt flöde som finns där någonstans långt inne och som är minst lika viktigt som att banka trummor i ett av Sveriges största popband.
– The Ark är en väldigt stor maskin och det finns en stor publik som väntar på varje skiva och det ena med det andra. Det här kan man göra helt förutsättningslöst eftersom vi inte har någon karriär och kan göra det mer eller mindre för oss själva. Syftet med The Guild är inte att hamna på något lista, även om det givetvis vore väldigt trevligt, så vi kan tänka bort alla sådana aspekter. Men det är ingen reaktion mot The Ark, det här är så här och The Ark är som det är. Det är fantastiskt att ha båda, slår spelemannen fast och fortsätter:
– The Ark är fantastiskt roligt och det är roligt med framgång och roligt med stor publik, men det är ganska mycket med The Ark som inte handlar om musik många gånger. Det är många långa möten och det kan vara väldigt mycket annat, som att spela in videos och välja scenkläder och det ena med det andra. Med The Guild är väl tanken att man kanske ska slippa allting sånt. Det ska handla om glädjen att spela framför allt.

Vinylskivor och svampbeteende
Musikanten kryssar med mobiltelefon i hand runt i Malmö och förbereder sig för att för första gången i sitt liv laga kalkon.
– Jag tror inte det, hur svårt kan det vara? skrattar han när jag anmärker att det verkar krångligt att laga svulstig delikatessfågel och menar att det är en stor utmaning han står inför.
Utmaningen att ro i land en uppföljare som är minst lika bra som debuten har han hur som helst redan klarat av med sitt The Guild. ”The Golden Thumb” är ännu ett praktverk där inspirationen hämtats i skivbackar många årtionden tillbaka i tiden.
– Jag försöker att hålla mig till någonting som är jag, något som ingen annan kan göra genom att välja ord och uttryck och referenser som känns personliga och egna samtidigt som det bygger på väldigt mycket saker som har gjorts tidigare. Jag vill att det ska låta väldigt personligt i alla fall, funderar Schlegel och spinner vidare på tråden att The Guild trots allt har ett redigt retrosound.
– Jag försöker göra musik som jag vill ha den, när jag tycker att den låter som allra bäst. När det handlar om ljudideal ligger jag några decennier bakåt i tiden. Ända sedan barnsben har man ju tryckt i sig mängder med gamla vinylskivor och när det ska destilleras och det ska skapas någonting av alla dessa timmars lyssning är det ju så klart så att resultatet ofta hamnar i närheten av det. Det är min uppväxt och det som ligger mig närmast hjärtat.
Men särskilt uttänkt vill inte Sylvester Schlegel kalla sin musik - även om The Guild även inhyser trumslagaren Fredrik Björling, percussionkillen Jon Lindkvist, gitarristen Reine Fiske, basisten Elias Modig och tangentklinkaren Sunkan Choi är det trots allt frontmannen som står för låtarna - andemeningen ”det blir vad det blir” är något han ofta återkommer till och själva skrivandet sker under korta, intensiva perioder.
– När jag börjar få en idé om att det är dags att göra en skiva gör jag mig själv väldigt öppen för intryck. Då samlar jag på mig saker hela tiden och lyssnar och tittar och känner och så har jag lappar så jag kan skriva ner om det dyker upp någon idé och så samlar jag ihop det där på kvällen och försöker se vad det var som hände egentligen. Det handlar om att förställa sig till ett tillstånd då man är öppen för allt och då man är lite som en svamp som suger åt sig ord och uttryck och influenser på alla möjliga sätt, musikaliskt och visuellt och omvandlar det till sånger. Men som det är nu är jag helt stängd, just nu gör jag inga låtar och tar nästan inga intryck till låtidéer heller. Det är ganska skönt att stänga av den ventilen.

Semester från sig själv
Lika personlig som musiken är för Sylvester Schlegel, lika mycket personlighet gömmer sig i textmaterialet på ”The Golden Thumb”. Den här gången har han tagit itu med svåra ämnen och skrivit förhållandevis självutlämnande.
– Det är ganska intima och nästan jobbiga texter, konstaterar sångaren glatt medan Malmös stadssorl puttrar i bakgrunden. Det har varit en väldigt händelserik tid sedan förra skivan så det fanns mycket att plocka av.
Handlar det då om att skriva av sig eller att bara hitta ämnen som är angelägna?
– Det handlar nog snarare om att hitta ämnen som är angelägna, det där med att det skulle vara självterapeutiskt och så vidare det har jag aldrig riktigt fattat. Det är väl kul om det funkar så för någon, men inte för mig. Det handlar snarare om att verkligen hitta angelägna ämnen eller ämnen som verkligen betyder någonting och som känns när man skriver om dem och känns när man sjunger om dem. Jag har lite svårt att skriva angeläget om världspolitik eller om global warming, det blir som bäst för mig när det är något självupplevt eller något jag har känt eller något väldigt nära mig.
En central låt på plattan är Lost Weekend. Den var en av de första låtarna som kom till och har hämtat sin inspiration från John Lennon.
– Den handlar om situationer man kan befinna sig i när man tar semester ifrån sig själv och ifrån livet i jakt på någonting som kanske inte riktigt finns. Första gången som uttrycket myntades var på 70-talet när John Lennon tog en lost weekend som varade i ett och ett halvt år. Han stack till Los Angeles och tog sig en älskarinna och levde i en mycket syndig tillvaro och kallade den för sin lost weekend. Det är destruktivt och leder sällan till någonting bra, men det är en drift som man kan ha många gånger. Man vill någon annanstans, man vill ta ledigt från livet och från sig själv. De kan ta sig uttryck i alla möjliga situationer, det finns många olika sätt att ta sig en lost weekend.
Känns det som om den här skivan är lite djupare än den förra?
– Det tycker jag nog. Ordet djup vet jag inte, men mer mångbottnad i alla fall och textmässigt är det kanske mer substans den här gången.

Ingen gruva, inga måsten
Visst, det här är en artikel om The Guild, men jag måste ändå återvända till Schlegels andra gäng The Ark. På något sätt känns de som ganska centrala i historien om The Guild och jag frågar mig hur musikanten får tiden att räcka till. När Växjös finest nu slutligen tog en paus och bandledare Jesus Salo drog till Malmö för att spela musikal, hade det då inte varit skönt att bara ta sig en tids ledighet från musiken?
– Det är ändå ingen gruva man stiger upp till, skrockar Schlegel. Det är en otroligt slapp tillvaro även om man precis har släppt en skiva. Man kan ofta sova ut på morgonen och man får tid både för sig själv och till familjen så det är ingen börda på något sätt. Ledigare än så här skulle jag nog inte vilja vara.
– Man blir lätt abstinent när det gått någon dag, då måste man ta tag i någon gitarr eller nåt sådant. Det är väldigt svårt att leva utan, hur ledig man än är finns musiken alltid närvarande.
Men låt oss leka med tanken att The Guild skulle gå och bli bandet på allas läppar. I dagsläget kan Sylvester stillsamt pyssla med sitt eget när The Ark tar paus från karriären, men om hans eget gäng också seglade upp och blev stora idoler skulle det då inte uppstå en konfliktsituation och skulle allt inte bli ofantligt hektiskt?
– Än så länge har det varit glädje hela vägen, det har aldrig varit några direkta måsten, det har aldrig varit något jobbigt, det har byggt på att alla tycker det är kul, men med framgång kommer ju väldigt mycket annat som inte bara är kul hela tiden, börjar sångaren fundersamt. För min del ser jag inga problem med att det skulle bli stort eller att vi skulle slå, men jag är lite rädd att det kanske skulle döda glädjen i det. Jag vet inte vad vår smärtgräns är riktigt i The Guild för vi har aldrig tangerat den, det känns inte som några problem än så länge, vi har ganska realistiska förväntningar.
Men om det skulle smälla till på riktigt, skulle inte The Guild då inkräkta på The Arks territorium?
– Nej, det finns plats för både och, herregud. Det är bara att försöka tima, man får se till så att det inte krockar rent schemamässigt. Jag menar, att spela i ett stort band är ofta säsongsbetonat, man gör sin skiva, man gör sin turné, man gör sin promotion under ett par år och sen så tar man ofta en paus, man måste göra det för att kunna gå vidare och göra en ny skiva. I den pausen skulle man kunna ägna sig åt det andra bandet så än så länge har det inte varit några konflikter.
Och i och med det är vi tillbaka ungefär där den här artikeln började.
– Än så länge är det så pass avkopplande och prestigelöst att syssla med The Guild att det går att likna vid semester eller ledighet.