Joyzine

[stäng]

Fem korta

The Pains of Being Pure at Heart

"Fem korta" frågor till Kip Berman, uppenbart talför och glatt namedroppande sångare och gitarrist i Sverigeaktuella popbandet The Pains of Being Pure at Heart…

Eftersom vi här i Sverige ofta är några år efter när det gäller ny och bra amerikansk musik får du förklara för oss. Hur vill du beskriva er musik?
Vår musik låter som kassettbandet i din bästa kompis mammas bil, när du är säker på att ni två borde rymma iväg tillsammans, men vet att ni inte kommer att göra det – så du istället bara går till parken och röker brass med de lokala gotharna. Bandnamnet kommer från en opublicerad barnbok skriven av en kompis. Sedan handlar också alla våra låtar om smärta, hjärtan, renhet eller någon slags kombination av dessa.

Er musik ringer klockor av både det ena och det andra mer eller mindre kända bandet. Vad har ni egentligen för influenser?
Vi influeras lika mycket av idéer och känslor som av musik. Det finns många bra band som har föregått oss, och vi älskar The Pastels, Teenage Fanclub och Nirvana. Precis som vi älskar nutida band som The Radio Dept., Pants Yell! och Crystal Stilts. Men musiken speglar egentligen bara vad vi känner i våra hjärtan för stunden och de liv vi lever här och nu. Som Jesus Jones sjöng, ”Right here, right now, there is no other place I want to be”.

Vilka är era förväntningar och förhoppningar inför kommande Europaturné och Sverigebesök?
Vi har ju inte ens släppt en fullängdsskiva ännu, så jag vet inte om vi har några förväntningar och förhoppningar. Det är en dröm som slår in att ens få möjligheten att komma till ett land som vi respekterar för musiken. Och i hemlighet vill vi festa hela natten med killarna i The Tough Alliance, som Peggy i bandet skulle kunna tänka sig att gifta sig med.
Peggy, Alex och jag själv älskar allt vad Johan Agebjörn än är involverade i, som Sally Shapiro och Cloetta Paris. Att få göra en låt med honom någon gång är en dröm vi har. Sedan gillar vi nästan allt som Labrador Records släpper. Men visst, vi har några ”guilty pleasures”. Alex och jag gillar verkligen Melody Club, och var på deras hittills enda USA –spelning. För övrigt på en sportbar…

Nämn fem andra amerikanska band/artister som vi borde känna till och motivera varför.
Crystal Stilts, för att vi älskar dem så mycket. Föreställ dig att Andy Warhol var 24 år igen och hade den grymmaste festen någonsin. De hade varit bandet som spelade när du kom dit.
Ringo Deathstarr. Om Kevin Shields (My Bloody Valentine, om någon undrar/förf. anm.) spelade in The Stone Roses andra LP och den i och med det faktiskt blev bra. Vissa gillar av förklarliga skäl inte bandnamnet, men vem är jag att kritisera ett namn?
The Vivian Girls. Deras första skiva är en omedelbar klassiker.
The Depreciation Guild. När Kurt inte spelar trummor i vårt band, skapar han 8-bitars mästerverk, fyllda av episka gitarrer och tonårig experimentlusta.
Pants Yell! Fantastiskt smart och välgjord pop från vår kompis i Boston. Andrew är såväl en mästerlig låtskrivare, som rätt bra på karaoke.

Sist men inte minst viktigt, hur ska ni rösta i det kommande presidentvalet?
Har vi något val? Eftersom vi inte har lyckats väcka Kurt Cobain till liv ännu, måste vi rösta på Barack Obama. Om han förlorar, kan vi komma att behöva lämna landet… Tar ni emot oss som politiska flyktingar?