Joyzine

[stäng]

Krönika

Det är en sorgens kväll

Det är en sorgens kväll. Hultsfredsfestivalen skulle ha firat 25 i år, istället tvingas de kasta in handduken och ansöka om konkurs så här veckan innan jubileumsfestivalen skulle ha ägt rum. Det är ett outsägligt sorgligt slut för en gigant som betytt så oerhört mycket för svenskt musikliv.

Olyckskorparna (och jag är sannerligen en av dem) har kraxat länge nu. Den en gång så ståtliga Hultsfredsfestivalen köpte myten om sig själva någon gång i mitten på 2000-talet när rassliga siffror plötsligt förbyttes i succé. De tappade ödmjukheten. Trodde att just det faktum att Hultsfred alltid skulle vara Hultsfred gjorde dem immuna mot tidens tand och snabbt växande konkurrens på den svenska festivalmarknaden.

Det höll inte. I samband med att bokningarna blev sämre och sämre blev konkurrenterna också större och starkare. Den där förhärligande stämpeln om att åkte man till någon festival så var det Hultsfred tvättades bort mer och mer för varje år i takt med att Arvika gick framåt, Peace&Love exploderade och de mindre festivalerna blev fler och fler. Kidsen hittade nya vägar till sin festivalupplevelse samtidigt som Hultsfred stod och stampade, sonande sina egna synder.

Arrangerande Rockparty spelade sina kort fel helt enkelt och de gjorde det för flera år sedan. Det är därför det går som det går idag, något annat går inte att säga. Men det här är inte natten då vi ska sitta och leta fel, det här är natten då vi ska sörja att en gigant går i graven oavsett orsakerna till det och kanske framförallt kvällen då vi ska minnas.

Själv klev jag av ifjol. Efter tio raka Hultsfredsfestivaler bestämde jag mig för att det fick vara nog. Utan en tanke på att det faktiskt även var den sista festivalen som anordnades på området vid sjön Hulingen givetvis. Ikväll kan jag känna en stor tacksamhet över att jag faktiskt hann uppnå det där magiska jämna talet innan det blev tack och godnatt. Men framförallt känner jag tacksamhet inför alla roliga stunder jag upplevt i Hultsfred och på festivalen.

Visst är det så att vi människor tenderar att alltid bara komma ihåg det senaste, men med lite perspektiv kan inte annat än konstateras att den uppsjö av fantastiska konsert som genomförts där i Småland inte går att kontrollera.

På rak arm sätter jag Tools magiska uppträdande 2001, Corey Taylors makalösa pondus som frontman för Stone Sour 2006, Rammsteins bombastiska show i ösregn 2002, Thåström i röd arbetsoverall 2000, The Killers formidabla urladdning 2009 och The Bronx i Teaterladan 2004 på någon sorts provisoriskt festivalaltare utan att blinka.

Men jag minns också så väldigt mycket mer från arrangemanget där jag förlorade min festivaloskuld sommaren 2000 då jag och opera-Strömberg som två fullständigt bortkomna rookies travade campingområdet runt med folköl i hand.
...jag minns den fantastiska campingforsen där minuter förvandlades till timmar utan att man hann reagera.
...jag minns mitt livs skönast tupplur till Air 2004.
...jag minns varenda smutspartikel som kletat sig fast längs min tandrad efter röjet till Limp Bizikit (av alla band!) 2001.
...jag minns den nakna mannen som plötsligt bara satt där mitt i militärtältet mitt i natten och insisterade på att han bodde där.
...jag minns ex-soldaten Dick som insisterade på att ta alla andras saker och tvingade redaktionsmedlem Christian Stenbacke att sova inlindad i en OKQ8-flagga trots iskyla i luften.
...jag minns hur den förhatligt tunga hemgjorda stereon gick upp i rök utan att ha spelat en enda ton för att dess upphovsman prompt skulle vända på batteriets poler.
...jag minns alla fantastiska soundtracks som bränts på billiga CDRs genom åren.
...jag minns sol och regn och sjukt mycket dåliga kläder.
...jag minns gången då min laptopskärm bestämde sig för att dö en timme innan deadline till den fina tidningen och hur jag i ren panik fick koppla upp datorn (som fortfarande fungerade) mot Bredbandsbolagets infoscreen riktad mot backstagebaren och i broderlig anda dela med mig till alla som ville titta av det jag skrev.
...jag minns hur vårt stora gäng någon gång i mitten av 00-talet förbarmande oss över några unga festivalrookies och i fyllan och villan inte behövde mer än några timmar för att förstöra deras stolar, deras tält och deras psyke.
...och jag minns så klart inte ens hälften av alla fantastiska människor jag sprungit på, på festivalen genom åren.

Det är galna minnen som värmer hjärtat varje gång de poppar upp.

Nu är det tack och godnatt för den största epoken i svensk festivalhistoria, men minnena finns kvar och kommer så alltid att göra. För mig kommer Hultsfred alltid att vara en symbol för glädje och jag vet att det är många som känner likadant i denna svåra stund.