Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sigh
Hangman's hymn, 2007
Skivbolag: Osmose Productions
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-09-11
Hemsida: sigh.gospel-virus.net

Black metal ska vara ond och true hävdar många. Det ska handla om misär, om att hata sig själv och världen och gärna tillfoga sig själv skada. Allt i djupaste vördnad inför det mörka. Andra hävdar att black metal ska vara storslagen och pompös. Utsmyckad med påkostade kostymer och ljud som är polerat till perfektion. Jag håller inte med någon av grupperna. Black metal ska givetvis vara lika spexig som den japanska Sigh står för.

Jag är svag för grupper som lyckas med det omöjliga. Ärligt talat, det borde vara omöjligt att köra ihop thrash och black metal med klassiska arrangemang och studsiga tjo-och-tjim-körer utan att det blir buskismetal av det. Men Sigh gör det på fullaste allvar och får mig att tro på hela grejen. Inga roade småleenden här inte, Sigh är bra på riktigt.

”Hangman’s Hymn” är lika lite Mayhem som den är Dimmu Borgir. Den ligger någonstans mittemellan och är –hör upp nu för det är ytterst sällan jag skriver något sådant här – något alldeles eget. De stora arrangemangen som skulle kunna bli komiska hjälper istället till att underbygga den kusliga känslan och sin black metal kan Sigh utan och innan. Likväl som de har en fallenhet för tillgängliga rockriff.

Att det är ett band bestående av japaner är kanske inte så konstigt. De brukar ha en förmåga att flippa ut och göra det udda. Men i fallet Sigh går det aldrig över gränsen, det blir aldrig så där flamsigt Japan-galet. Istället är ”Hangman’s Hymn” en annorlunda black metalskiva som håller hela vägen.