Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Bokor
Hugos, Norrköping
2007-03-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-03-13
Hemsida: www.bokor.se

Att Bokor är ett gäng som inte gigar särdeles ofta är sannerligen ingenting som märks när de kliver upp på Hugos scen för att sparka igång releasepartyt för debuten ”Anomia 1”. Utebliven spelningstid har förmodligen tagits igen i replokalen, gänget visar sig vara oerhört tight. Den ryckiga Tool-metal som är bandets signum kräver ett gott mått av spelskicklighet och i det avseendet går Bokor hem fullständigt.

Inledningen med slöa Convert Into är möjligen lite i trögaste laget, jag anar att gänget skulle ha tjänat mer på att fyra av en smällfet hårdrocksrökare direkt istället. Men sen tar det sig. Sakta men säkert bygger Bokor upp ett smått elektriskt framträdande. Lars Carlberg låter förvisso lite förkylningsrosslig, men visar sig ha samma förstklassiga röstresurser som på skiva. Inget fusk där inte. Fläskriff staplas på mer nyanserade partier och den brutalharmoni som genomsyrar gruppens låtar kommer fram på ett utomordentligt sätt. Allt underbyggt av den omskrivna tightheten som är vad som imponerar mest.

Men samtidigt som tightheten effektivt döljer faktumet att liveframträdandena knappast staplats på varandra den senaste tiden finns det annat som framhåller det betydligt tydligare. Att Bokor likt många andra metalband som bygger sin musik på stämningar vill hålla en lite mystisk profil och därmed utelämna mellansnack och annat publikfrieri är jag helt med på. När de däremot flera gånger börjar gnälla på ljudteknikern om medhörning hit och dit och inte håller det kort och koncist utan drar ut på det i hopplösa diskussioner förstörs stora delar av illusionen. Då känns det snarare amatörmässigt, vilket inte alls passar ihop med det pondusfyllda musikaliska framförandet. Det förtar lite av tillställningen. Precis som att bandet då och då fastnar i långa, nästan pinsamma, tystnader mellan låtarna. Att folk då går till baren för att köpa öl är inte särskilt konstigt.

På det sättet är spelningen ett ständigt svajande mellan musikalisk briljans och tveksamt scenagerande. Alla negativa tankar slås dock ur världen när gänget avslutar med klockrena öppningsspåret från debutalbumet - Crawl – The Sermons And Dreams Of John Duncan Thunstall. Den sitter precis där den ska med sina fläskiga riff, knepiga taktvändningar och vackra mellanpartier. Men sedan bjuder Bokor på en sorti av det märkligare slaget. Efter att ha stått kvar en stund osäkert stirrande på varandra, uppenbart ambivalenta inför fortsättningen, sätter de ner instrumenten och lommar av scenen för att aldrig mer komma tillbaka.

Rent spelmässigt är Bokor redan på de höga höjderna, nu krävs att de putsar på det rent performancemässiga om de ska ha en framtid som populär liveakt.