Joyzine

[stäng]

Intervju

Bokor

Syns man inte så finns man inte, ett ordspråk som svår- definierade orkestern Bokor verkligen känner innebörden av. Över kaffe och ett par wienerbröd diskuterar bandets två gitarrister Tomas Eriksson och Jimmy Larsen småstadsmentalitet och förutsättningar för att ta sig uppåt i musikhierarkin.

Norrköping är en förhållandevis liten stad, i alla fall om man ser till antalet musikutövare i allmänhet och antalet hårdrocksmusikanter i synnerhet. Alla spelar med alla och de flesta kommer aldrig särskilt mycket längre än till stadsgränsen.
– Vi gjorde ett träd över alla som spelade med alla en gång hemma hos en kompis på fyllan och vi kom fram till att antingen är det kul eller också är det tragiskt. Det var då jag sa nej. Jag skar ner för allas skull, både min familj och mig själv och de människor jag gillar att spela med, konstaterar gitarristen Jimmy Larsen när han reflekterar över alla incestband som existerar och som han själv figurerat i.
– Jag la ner mitt förra band på demonivå och var egentligen jävligt trött på att spela. Jag hade inte rört gitarren på tre månader och det är olikt mig. Det jag behövde var en spark i röven och det här blev fantastiskt bra.
Istället för att harva i mängder av garagecombos anslöt han till Bokor, ännu ett band som kommit upp sig hyfsat, men som trots ett stabilt debutsläpp här om året fortfarande står och stampar i skymundan. Men det är något det ska bli ändring på.
– Nu har jag bara ett band och det är Bokor och det känns hanterbart. Då kan jag göra ett bra jobb där istället för ett halvtaffligt på flera ställen.

Hårdträning
Vi sitter långt inne i ett hörn på Peters servering i Norrköping och Bokors två vältatuerade gitarrister Jimmy Larsen och Tomas Eriksson mumsar lystet på varsitt wienerbröd samtidigt som strömlinjeformad muzak strömmar ur högtalare som sitter dåligt dolda i taket. Det är så långt ifrån Bokors intrikata form av metal man kan komma.
– Det är inte direkt så att jag sätter mig ner och tänker att nu ska jag göra något som är så jävla klurigt att jag knappt klarar det själv, flinar Tomas som är gruppens huvudsaklige låtskrivare. Fast vi är ju ett gäng som gillar utmaningar, det blir lite så där att vi stressar varandra, men det är naturligt. Det är inte så att vi sätter oss ner och måste göra någon som är klurigt, utan det blir bara så helt enkelt.
– Min käre Tomas här har satt mig i hårdträning, jag har fått ligga i. Det är mycket svåra grejer och den här utmaningen var precis vad jag behövde som glöd. Jag har tränat vansinnigt mycket och är eld och lågor över det här, det är inga lätta riff någonstans, men det är ett gediget hantverk, inget fusk, fyller Jimmy i och refererar till nya plattan ”Vermin Soul” som når skivdiskarna i dagarna.
Kanske är det den här plattan som ska få namnet Bokor att växa. Norrköpingsensemblen hoppas i alla fall det. Efter att ”Anomia 1” från ifjol passerat ganska obemärkt är det dags att det händer något.
– Första plattan sålde ju inte dåligt, det gjorde den inte. Den sålde i 3 500 exemplar eller något sådant och det är ju ganska bra för att vara ett sketet band som ingen har hört talas om, funderar Tomas. Men det hände väl inte så jäkla mycket om man ser till spelningar och så. Det var lite bandmedlemsavhopp och sådana grejer och folk pluggade så vi hade inte riktigt tid att ragga något bokningsbolag utan förlitade oss mer på att bolaget skulle fixa det där, men till den här skivan ska det bli förbättringar på den fronten.
Det italienska skivbolaget Scarlet som är östgötarnas hemvist har lagt fram planer på att skicka ut orkestern på turné med en stallkamrat.
– Det bästa vore om vi kunde få en spelning till ett större band som förband. Det är jävligt bra reklam, menar Tomas och sippar på sitt kaffe.
Jimmy håller med, men är inte odelat positiv.
– Att som relativt okänt band slå sig fram och haka på något större kan ju vara lika mycket problem också vad jag har hört från band som har gjort en sådan grej. Soilwork köpte in sig på In Flames och Pains turné och de fick sopljud och fick inte sticka ut på något sätt. Trots att de är bättre än In Flames tycker jag. Men det är en bra väg att gå, då slipper man den här nervositeten om det kommer någon eller inte. Är det något större band så kommer det alltid folk och det vinner man ju på i längden, det tror jag.

Vissa vågar inte?
Här någonstans hittar vi en av anledningarna till att så många band från Norrköping visar upp god kvalitet, men sedan aldrig riktigt kommer någonstans. I rådande musikklimat måste man som bekant turnera hårt för att nå större framgång.
– Jag vet inte, men det verkar som om folk blir lite rädda när det börjar hända saker. Va fan jag måste säga upp mig eller vad ska jag göra, jobba deltid? Det blir så mycket frågor som kommer upp. Man får fråga sig om man är redo. Sticker vi om vi får tre veckors varsel? Det är ju det som händer och kan ske och då måste man välja och då är det många som kanske inte är så pass stabila i sig själva att de kan släppa vad de har även om det bara är tillfälligt. Man kommer ju tillbaka, menar Jimmy Larsen.
För Bokors – som även består av sångaren Lars Carlberg, basisten Rickard Larsson och trumslagaren Daniel Ortega – del är det inget att tveka på. Kommer chansen ska den utnyttjas.
– Jag tror att vi skulle åka, det finns inga andra alternativ om det skulle ske, funderar Jimmy. För min del går det, jag har familj men min kära livspartner är helt samspelt med mig på det planet att det kan bli så och jag är min egen chef så det går att styra upp, men det krävs ju planering, det är inte bara att lätta det förstår väl alla inblandade parter.
– Just nu försöker vi hitta ett bra bokningsbolag som kan fixa så att vi kommer ut. Förhoppningsvis så ska det väl kanske vara lite lättare att göra det när man har en andra skiva ute, fyller Tomas i.

Mer av allt
Det återstår alltså att se om det lossnar för Bokor eller inte. Med ”Vermin Soul” har de i alla fall skapat sig förutsättningar att lyckas.
– Den känns riktigt stabil alltså, det är ett gediget hantverk. På gitarrerna har vi sänkt disten enormt mycket, det är mycket sträng, hårda anslag och energi. Det är en ärlig ljudbild att ta med sig live. Sen har vi ju de här influenserna från 60- och 70-talen som ibland slår över och då blir det ett fyrverkeri av improvisation och galenskap och det är också underbart. Att spela på det här materialet det kommer nog att göra sig riktigt bra, jublar Jimmy Larsen vars kaffe för länge sedan tagit slut.
– Det är som vår sångare Lasse säger, det är mer utav allt. Det är mer kompletta låtar, den förra skivan var ju egentligen demos som vi mastrade, upplyser kompositör-Tomas. Varpå en nu exalterad Jimmy fortsätter:
– Jag gillar den första plattan, jag har lyssnat massor på den. Jag köpte den av Tomas av en slump ett år efter att den kom ut. Vi skulle kröka och så köpte jag den och sen rullade den tre månader i sträck hemma. Jag tycker att det är skitbra låtar. Den har ett mjukare sound, det är lite tuffare metal nu egentligen.
Hårt och komplicerat är således den nya melodin.
– Vår eminenta basist kläckte ur sig att vi får vänta tills någon lägger ut tabulaturen på nätet innan vi kan börjar repa igen, skrattar Jimmy med hänvisning till det tekniska innan Tomas flinande får in slutklämmen.
– Ja, vi tycker det är skitkonstig musik, vi fattar inte över huvud taget att de köper skiten.