Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Mando Diao
Siesta!, Hässleholm
2009-05-29
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-01
Hemsida: www.mandodiao.com

De har, med visst fog ibland, stämplats som dryga och förmätna. Det har varit en rättvis anledning att smutskasta och såga bandet, verkar uppfattningen ha varit i många fall. Drygheten tycks nu vara försvunnen. Ett mer utforskande och nyfiket Mando Diao har vuxit fram, och ödmjukhet är numer något som man slänger sig med. Kanske en ödmjukhet inför att nya influenser och experiment inte ger lika bra resultat alla gånger. Live har de mig veterligen aldrig gjort sin publik besviken, utan mest en kritikerkår redo med en ”DRYG”-stämpel.

Intensiva och svettiga Sheepdog inleder spelningen på Siesta. Men något är fel. Ljudet som möter en recensent varken nära scen eller långt ifrån, är riktigt genomuselt. Publiken verkar otroligt nöjd, medan en annan tycker att det är oljud och skränigt på helt fel sätt. Om Mando Diao nu har mognat till och det är så här det uttrycks, så är det definitivt ingen positiv utveckling. De gamla låtarna är trumfkorten, de nya högst habila. Motown-soundet som bandet behärskade så bra, verkar de ha tappat bort på nya musikaliska utflykter. Visst, publiken i den obligatoriska frontklungan dansar och sträcker nävarna mot scenen ändå, men det som låter därifrån saknar helt den nerv som jag vant mig vid. Det känns oinspirerat, trött och helt utan det vanliga synket mellan sångarna Björn och Gustav.

De lyckas till och med förstöra Never seen the light of day, genom att framföra en saggig och otight version utan tempo. Trumpeter väcker sinnena, som snabbt slumrar igen. Som helhet är väl musiken dansvänlig, men jag känner inga impulser till rörelse. Var är kärleken när det emellanåt känns mer som sent-på-natten-repande eller soundcheck, än som en faktisk spelning? Besvarar och emotsäger mig, gör de hundratal svettiga och lyckliga människor som verkar se en helt annan konsert än den jag upplever. Till och med uppmaningarna till publiken låter tafatta, liksom mellansnacken tycks vara evighetslånga i ultrarapid.

Det här är ingen stor stund för ett band som kan både en och femton gånger bättre, men ikväll inte vill eller förmår visa det. Först när Welcome home, Luc Robitaille spelas kan jag känna ”det där”. Det som gör Mando Diao till mer än ytterligare ett pop/rock-band, gör det speciellt. Luc Robitaille är en före detta hockeyspelare från Kanada som jag ett tag i min ungdom tyckte väldigt mycket om. Jag såg honom aldrig spela, men känner honom från de hockeybilder jag då samlade på. En viktig del av mitt liv. Jo, Mando Diao kan alltså fortfarande röra upp känslor och framkalla glömda minnen. Det är riktigt synd att de slarvar bort den egenskapen här och nu. Denna spelning är ett minne jag vill förtränga fortast möjligt.