Joyzine

[stäng]

Krönika

Var finns ödmjukheten demo-Sverige?

Är det verkligen på det viset att många svenska demoakter har en osund övertro på sin egen storhet? Jag vill inte tro det, men de senaste åren tyder den rådande trenden inte på något annat. Självkritik och eftertanke tycks inte längre vara viktiga begrepp för gäng som ligger i startgroparna för att skapa sitt eget sound. En sådan utveckling kan inte vara annat än dålig för den svenska scenen.

Vad menar jag nu? Jo, det ska jag tala om för er.
Demos har under alla år i en strid ström ramlat in till så väl Joyzine-redaktionen som många andra redaktioner runt om i Sverige. Vissa har varit bra, andra värdelösa. Precis som det alltid varit med musik och som det också alltid kommer att vara. Recensioner har skrivits med så väl goda som nedslående vitsord och sen har det varit bra med det. Men det senaste året har jag märkt en annan utveckling.

Band accepterar inte längre att deras inspelningar blir utan hyllningsord. Den tysta överenskommelsen om att den som skickar in en skiva för recension också går med på att vad som helst kan sägas om den, att de i och med att de söker offentligheten också accepterar dess omdöme, tycks inte gälla längre. Istället händer det betydligt oftare att de nedskrivna musikerna i ren frustration startar antikampanjer och skickar bisarra hatmail. Därmed inte sagt att man måste vara nöjd med en dålig recension, men att bara aggressivt stöta den ifrån sig utan någon form av självkritik tycks inte särskilt smart. Det är en utveckling som jag själv kan ta med ro, men som jag tror är hämmande för vår egen frodiga demoscen (i motsats till politiskt korrekta aktörer tänker jag fortsätta att kalla det demoscen, för det är trots allt vad det handlar om vilka tjusiga termer man än försöker döpa om den med).

Det är självfallet inte alla band som tjurar över taskiga recensioner, de flesta är riktigt trevliga, förstående och håller i många fall även med. Men andelen som öppet tjurar har definitivt ökat. Vad det beror på har jag svårt att säga. Tror ni demoband att vi svenska recensenter i sann tysk anda (har ni någonsin läst en dålig recension i en tysk musiktidning?) enbart fungerar som en hjälpande promotionapparat, en hyllande reklambyrå? Handlar det helt enkelt om en osund övertro på er själva eller rent av om ren arrogans? För inte är det väl så att små aktörers goda omdömen är viktigare än att få höra den konstruktiva sanningen om er egen musik, kritik som i längden kan hjälpa till att renodla musiken? Att namnet exponeras lite extra kommer ju på köpet oavsett vad som än skrivs om skivan.

Är det månne på det viset att självgoda akter som The Hives och Mando Diao som predikar sitt eget världsherravälde inspirerat till den rabiata självhävdelseinställningen hos vissa gäng. I så fall kan jag skvallra om att det är en image som inte alls gäller när dessa numera rutinerade pågar bedömer sitt eget material. Det är inte alltid man själv som har den bästa kollen på hur väl det egna materialet fungerar. I alla fall inte i ett tidigt skede. När gäng till och med börjar lipa över treor i betyg, då har det gått långt!

Varför den självgoda inställningen i total brist på lyhördhet är farlig för utvecklingen av den svenska demoscenen? Det säger sig ganska mycket självt. Om banden slutar reflektera över sitt eget material, om de vägrar lyssna på utomståendes synpunkter, kommer de heller aldrig att utvecklas och ett sådant stiltje vill jag inte se på vår svenska demoscen. Det är inte de rabiata banden med ”vi är bäst, håll käften”-attityd som slår igenom i slutändan. De som verkligen har en äkta tro på sitt musikaliska uttryck kan ta en sågning med ro, analysera vad som gick snett, rätta till det och gå vidare. Eller i tysthet avfärda recensenten som okunnig (för så kan det självfallet vara i vissa fall) och gå vidare. Men att stänga öronen och offentligt lipa över ett uteblivet toppbetyg kommer aldrig att ta ett band någonstans. Lämna det åt fansen istället!

Joyzine kommer med glädje fortsätta ta emot era demos och vara precis lika ärliga som vanligt.