Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Les Issambres
Folklore of Mine, 2009
Skivbolag: Fifth Week Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-03
Hemsida: www.fifthweek.se/lesissambres

Jag börjar allvarligt fundera över min förmåga att snappa upp ny musik, när jag inte får den serverad via tips, radio eller recensionsexemplar. Som i fallet med Les Issambres. Jag kan inte minnas att jag lystrat till Stockholmsbandet innan, men här släpper det minsann sin inte mindre än femte skiva på sitt alldeles egna skivbolag.

Munspel, piano, gitarr och tamburin inleder skivans första spår Statue made of clay. En lika enkel och rätt barnslig, som medryckande låt. Det senare särskilt efter en stund, när ett stompigt trumkomp träder in och sedan följs av trumpeter. Som att bygga lego, där varje bit gör helheten större och större. Instrumenten på första spåret återanvänds flitigt och framför allt trumpeterna får mig att glömma bort att det för stunden ösregnar utanför fönstret. Jag ser bara solsken, när det ur högtalarna bitvis strömmar riktigt somrig indiepop tillsammans med den prägel av folk som albumtiteln skvallrar om.

På Dangerous är det i första hand Karin Jacobson som sköter det vokala, och som hon gör det! Med den munspelsmelodin går mina tankar till Hello Saferides 2006. Men det här är snäppen bättre och även hela skivans höjdpunkt. Sånginsatsen på skivan delar Karin med brorsan Stefan, ett växelspel som känns naturligt och gör mycket för helhetsintrycket. Må vara att det blir lite för mycket Mark Lanegan av Stefan emellanåt, men jag tröttnar liksom aldrig på någon av rösterna. Allra minst på denna underbara Karins. Sedan spelar det också in att låtarna rör sig mellan det stillsamma och melankoliska som i vackra Letter to a broken heart, och det upprymda och glädjespridande som i The girl with the wandering mind.

Det är lite för mycket barnramsa över vissa av låtarna, men det är rätt begränsade störningsmoment. Nära farligt lättlyssnat, där flera låtar går att sjungas med i redan vid andra genomlyssningen. Som Anton & Evelina, bara för att få droppa ytterligare ett spår när jag egentligen vill skriva något om alla. Erik Rosman har tillkommit som bandmedlem i och med den här skivan, och bidrar i högsta grad till den musikaliska mångfalden. Lite dragspel sitter ju som bekant aldrig fel, underförstått att vi då söker oss bort ifrån det värsta dansbandsträsket.

Det är något kusligt med den här plattan. Inte i betydelsen att den på något sätt är obehaglig, men i det att så mycket känns igen på något plan. En melodislinga eller ackordföljd här, en refräng eller en textrad där. Kanske har Les Issambres funnits i mitt medvetande hela tiden, men aldrig så latent att jag kunnat märka av det. Nu vet jag bättre och kommer absolut att leta mig bakåt till tidigare verk. Må vara att ”Folklore of Mine” får en fyra i den nedre regionen, men en trea i betyg kan jag bara inte förmå mig att sätta.