Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Les Issambres
S/t, 2005
Skivbolag: Fifth Week Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-20
Hemsida: fifthweek.se/lesissambres

När jag skummade genom senaste numret av Groove fastnade min uppmärksamhet på recensionen av just plattan som ligger under ljudmikroskåpet för denna recension. Man slängde sig med referenser som Pastels och Velvet Underground. Just Pastels säger mig inte så mycket men Velvet Underground får mig utan tvekan att dra på smilbanden. Att sedan sångaren/låtskrivaren Stefan Jacobson ska låta som Stephen Malkmus gör inte saken sämre. Vill också minnas att folk på Joyzine-redaktionen rekommenderat Les Issambres första släpp, ”Sand theatre poettry”.

Vad tycker jag om det hela då? Helt klart kittlande. Mjuk men ändå något vass tvåstegspop på det enklaste manér. Nu undrar säkert den ambitiösa musikälskaren: vad fan menar snubben!? Låt mig utveckla. Det självbetitlade alstret består av hela 14 spår. Redan där ljuder en liten varningsklocka om än i nuläget bara som en parentes. I de första sju spåren möter vi ett soligt, varmt, leende Les Issambres. Svensk gladpop med snickarbyxor och halmhatt på. Att syskonen Jacobson (Stefan och Karin) delar på sångprestationen är enbart något positivt. Här möter vi också blockflöjter så det står härliga till. Genast är man tillbaka på det ljuva flowerpowerdeceniet (60talet). Kanske rent av en liten sväng tillbaka till mellanstadiets glansdagar när man som liten parvel försökte, med livet som insats, få fram några rena toner på skolavslutningen. Nämnas bör de alldeles underbara och lättillgängliga låtarna Dominic och Santa Fe.

Sedan kommer u-svängen, stämningsomvridningen. Ett betydligt mörkare men ändå ett tilltalande tema ligger över samtliga låtar från och med den depressivt sköna I Killed a Man Today. Här kan jag utan tvekan förstå Velvet Underground-liknelsen. Karin Jacobsson som Nico. Visst, jag köper det. Vad som också sker på skivans andra hälft är att den manliga stämman helt byter karaktär. Den går från att från början ha varit väldigt medryckande och varm till något nonchalant och kall. Men oj så jag gillar det. Jag skulle inte själv vilja dra liknelsen till Malkmus utan hellre till Dandy Warhols frontman Courtney Taylor–Taylor. Second Hand Store är en medryckande liten bit som utan tvekan lyfts både en och två meter av den ständigt återkommande flöjtmelodin (ja, blockflöjterna är kvar).

Les Issambres har här utan tvekan hittat en musikhybrid som faller mig i smaken. Här finns den sprudlande glädjen, den medryckande energin men också det allvarsamma vemodet och tyngden i låtar med lägre intensitet. Jag har redan nämnt att även variationen i förstastämman måste ses som något positivt. Respektive röst är den bit som ger låtarna sin egentliga karaktär. Nästan så att jag för en liten stund tänker på det minst sagt intressanta samarbetet mellan VV och Hotel i The Kills . Vad som dock lämnar smolk i bägaren är det besynnerliga och helt sanslöst onödiga sistaspåret kallat Outro. Melodin och låten i sig är det inget större fel på, men texten. Man ändrar språket till svenska och sjunger om Gudomen, fnysande berg och om flygande kråkor. Nej, se det faller inte herr recensenten i smaken. Släng in låten som en mp3 på hemsidan eller skicka ut den som julsingel inom fanklubben. Vadsomhelst utom just ett outro på en annars riktigt bra skiva.