Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dinosaur Jr
Where The Action Is, Stockholm
2008-06-14
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.dinosaurjr.com

matchen började, har Dinosaurierna fotbollen emot sig publikmässigt. Inte bara det. Nu regnar det också. Men Dinosaur Jr är mer välkända, och har en hel massa mer kultstatus än förstnämnda band. Uppslutningen är därför något större än de lätträknade få som stannade framför High Voltage-scenen istället för att försöka få en glimt av TV-skärmen som stod gömd bakom en kulle. En kulle med första parkett – endast för funktionärer.

Strunt samma. Skit i fotbollen. Matchen sög och förändrade inte situationen för Sverige på något sätt. Vad som däremot förändrades var skallen på de som valde att kolla J Mascis, Lou Barlow och Murph i Massachusetts-trion. De drar igång prick klockan sju, och under en dryg timme reser vi tillsammans genom alternativ rock/pop, grunge och hardcore/metal.

De sparar inte på något krut, istället visar de oss en djupare förståelse för begreppet ”power trio”. J Mascis, som från början var trummis, men omskolade sig själv till improvisatorisk gitarrist – ointresserad av ackord, drar på som en röjsåg på syra. Avigt och udda spel, oberäkneligt och oförutsägbart. Knappast intrikat, men långt ifrån simpelt.

I en trio axlar basisten en stor och viktig roll. Lou Barlow sköter det snyggt och stilrent på sitt eget vis. Han dundrar på, och lirar både lead och rythm samtidigt. En förmåga besutten av få. Uppbackade av en hårt jobbande Murphy på batteriet rockar Mascis och Barlow så att både strängar och axelband flyger av. Roadien ska fram och försöka fippla med det, men nej kompis, inte mitt i en låt. Barlow får en ny bas i händerna men får inte på axelbandet. Plötsligt sitter både han och Mascis ner. Musik ska vara roligt, något som Dinosaur Jr ser ut att ha, så även publiken. En längre spelning hade dock inte varit illa alls, för det blir bara bättre och bättre. Mascis går loss på sina pedaler, och de lämnar oss när de är som bäst.