Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Tim Neu
Herrgårn, Linköping
2006-05-25
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-05-30
Hemsida: www.timneu.com

Säsongsavslutning på popklubben John Doe, en av landets mest intressanta klubbscener enligt mitt tyckte. Om man gillar pop/rockmusik vill säga. Även om förgående höst hade ett vasst och ständigt aktuellt schema så har det utbud som visats upp under våren varit strået vassare. Därav min grundläggande övertygelse om att kvällens båda akter kommer att bjuda på en musikupplevelse att bära med sig en lång tid framöver.

Först ut på scenen är den ständigt uppskrivne Tim Neu med kompand. En av årets mest intressanta debutanter om man ska ta många av Sveriges musikförståsigpåare på orden. Då både första singeln, If U Let Me Go och den självbetitlade fullängdaren lämnat aningen mer att önska inser jag snabbt att det är i liveformat man ska uppleva Tim Neu. Inledande Demons, en subtilt vemodsvacker ballad, lyfter verkligen och Tims underbart klara röst kommer helt till sin rätt. Att medmusikanterna inte gör något väsen av sig accepterar jag i detta fall, allt fokus ligger med rätta på huvudpersonen.

Med en övertygande start på spelningen lotsar så Tim publiken vidare bland emotioner av både nedstämd och uppstämd art. En riktigt positiv överraskning kommer då Neu tar plats bakom pianot och börjar plinka de inledande tonerna till If U Let Me Go. En låt som på skivan framförs i en mer gitarrbaserad version. I pianoformat skalas låten av ytterligare och den rent geniala låtstrukturen framträder med all sin lysande klarhet. Övergången till These Ends, även denna för kvällen pianobaserad, är rent överraskande vacker.

Neu visar också att han behärskar lite snabbare men ändå fortsatt emotionella tongångar i riviga Loopholes, setets absolut bästa låt. Tyvärr haltar spelningen något, låtarna som är mindre bra har en tendens att helt låta mig glömma allt det fina jag precis fått uppleva. När tempot tas ner tas det ner med råge, pang-bom-stendött. Rösten finns fortfarande där men låtarna i sig är helt enkelt för ointressanta, ingen röst i världen kan rädda dem. I kombination med den nästintill obefintliga publikkontakten, tafatt minst sagt, lämnar detta en fadd eftersmak och Tim Neu övertygar bara till hälften att han är nästa stora ”grej”.