Joyzine

[stäng]

Intervju

The (International) Noise Conspiracy

– Vi har blivit bandet som man snackar politik med, konstaterar Dennis Lyxzén, sångare i The (Inter- national) Noise Conspiracy. Precis så är det. Och när finanskrisens karga vind blåst jobben ur händerna på folket vad passar då bättre än att – snacka politik?

I höstas brakade ekonomin samman. Finanskrisens bistra vind började blåsa genom världen och i sviterna av den har mängder av människor förlorat sina jobb, bankerna gjort enorma förluster och i stort sett allt ställts på sin ända. Mitt i detta står The (International) Noise Conspiracy, den politiska punkrockorkestern som alltid talat flitigt för sin sak, och konstaterar att det blev som de förutspådde.
– Det känns lite som att det här har vi sagt i femton års tid och så händer det och då är det som att jo det var väl ungefär så här vi siade om att det skulle bli, konstaterar bandets för dagen väldigt trötte sångare Dennis Lyxzén.
Vi sitter i den skabbiga betongbunker som tjänstgör som loge på Hugos i Norrköping. Utanför hörs bowlingklot dundra mot de blankpolerade banor som också inhysts i lokalens källare, förbandet Witchcraft värmer upp medelst trumövningar och rusdryck och T(I)NC-medlemmarna Lars Strömberg (gitarr) och Ludwig Dahlberg (trummor) sitter lutade över en dator, pillandes med kvällens setlista. Basisten Inge Johansson syns inte till. Dennis kväver en gäspning och fortsätter sitt konstaterande:
– Det vore ju coolt om man kunde vara ett band som folk ändå kan hitta en tilltro till i sådana här bistra tider, men det är ju som det är även om vi säger att vi visste att det skulle bli så här, hur kapitalismen ser ut som struktur. Alla vi känner blir påverkade på ett väldigt negativt sätt. Det är en väldigt speciell situation att hamna i, finanskrisen.
Så ni ställer er inte på några barrikader och säger, hallå där vad var det vi sa!?
– Nej vi är inte sådana människor. Det är alldeles för många vanliga människor som blir drabbade på ett alldeles för dåligt sätt. Det är det här systemet vi har valt och det är så här det ser ut, om vi verkligen vill ha den här världen kommer det att bli så här, då kommer det bli sådana här kriser och arbetslöshet och fattigdom. Det är sådant vi måste ha om vi ska ha ett räntesystem, det är sådant vi måste ha om vi ska ha det här ekonomiska systemet. Vi har ju valt att leva så här, men vi vill inte stå och peka finger åt folk.

Trött på sin röst
Sångaren medger att tider som dessa kan ge lite extra glöd och engagemang åt gruppen och det den sysslar med, men är samtidigt väldigt noga med att understryka att det inte är deras uppgift att ställa saker till rätta. Det är samma saker på agendan som alltid för det här hårt arbetande gänget.
– Men man kanske kan bli lite relevant ändå, att folk på något sätt kan känna tilltro till någon som säger saker som de kan relatera till, konstaterar han. Men sen är det i ärlighetens namn också så här att vi har hållit på i tio år och spelat punk i tjugo år, ibland blir jag jävligt less på att höra min egen röst och prata om räntekriser. Det är inte alltid bara sexigt att snacka om sådana grejer, men ibland måste man göra det. Det blir mer och mer så att vi pratar om det i intervjuer och sen försöker vi spela ganska mycket musik när vi spelar live. Alla som kommer och ser oss vet ju vilka vi är och vad vi står för. Ibland kan vi tappa momentum på en spelning om jag ska hålla någon utläggning om kapitalets utflytt från i-länderna till u-länderna och …man får balansera det på ett bra sätt, men det finns definitivt stoff att skriva om hela tiden och det finns stoff att prata om när man gör intervjuer.
Intervjuer som den här till exempel. En text som jag inlett genom att belysa politik och stora världshändelser. Det är, för att underdriva, ingen nyhet för Dennis Lyxzén. Han har varit med om upplägget ex antal gånger tidigare.
– Problemet är att det är så få band som pratar politik, vi blir det politiska bandet som får prata om politik. Journalister tänker att här pratar vi politik för det gillar ju The (International) Noise Conspiracy, flinar han.
Låt oss därför sluta prata politik...

Vill inte snacka om Obama
Eller okej, inte helt och hållet. Även om man väljer att prata om helt andra ämnen med The (International) Noise Conspiracy finns politiken ändå där i bakgrunden någonstans. Det är ofrånkomligt när man hanterar ett band med så uttalade politiska ställningstaganden.
– Vi kan göra en skiva med Rick Rubin och så åker jag för att göra promotion i Tyskland och får sitta i tre timmar och diskutera Barack Obama, jag är fullkomligt ointresserad av att prata om honom, konstaterar Dennis.
Rick Rubin däremot, honom talar vi gärna om. Men även här kommer politiken in i bilden. Det kan på papperet se en aning märkligt ut när en väldigt vänsterorienterad punkrockorkester från Norrland beger sig till flådiga Hollywood för att spela in sin platta tillsammans med en av världens mest renommérade producenter som förutom klassiska hårdrocksvax också har flertalet väldigt kommersiella alster på sin cv. Och lever i ett dignande överflöd av lyx och prylar, inte att förglömma.
Dennis tycker emellertid inte att det är något märkligt med det.
– Så blev det så fort vi hamnade i den här världen. Jag menar det finns ju inga skivbolag som är jättevänster, arbetarkollektiv som bara släpper plattor, planrevolutionen var på 70-talet. Inte ens på Epitaph och Burning Heart var det någon som gillade revolutionen, de ville bara sälja skivor. Om man tittar på saker som Rick har gjort är det grejer som är lite extrema. Han har gjort Slayer och Danzig och System of a down som ju är superpolitiska. Ju mer vi hade nävarna i luften desto gladare blev han. Sen vet jag inte om han verkligen vill att vi ska ta hans hus och ge det till fattiga när revolutionen kommer, det tror jag kanske inte, men han fattar hela vänsterpolitikgrejen, förklarar han och undslipper sig ett litet leende.
Skivan det refereras till här är fjolårets mogna ”The Cross of My Calling”, den andra plattan gruppen spelade in tillsammans med Rick Rubin. Den första var ”Armed Love”.
– Jag tror att han såg en sorts potential i oss, att vi kunde bli ett stort fast annorlunda band. Hela vår grej med kostymer och revolution, jag tror att han gillade hela konceptet väldigt mycket. Men en kille som jobbar med de artisterna han jobbar med och gör de grejerna han gör, det är klart att han inte jobbar med oss bara för att vara juste, utan det är klart att han har en vision om vad vi kan göra.

”Han kommer i sin jävla Bentley”
Det går många rövarhistorier i branschen. Många band berättar gärna, så väl i tidningsartiklar som för alla på krogen som vill lyssna, om hur de arbetat med Rick Rubin men att denne knappt ens bemödat sig med att dyka upp i studion. Kontentan: det är bara Metallica och dem med mycket pengar som gäller.
– Vissa dagar var han inte där så jättemycket och vissa dagar var han där lite mindre, men han är ju allestädes närvarande på inspelningarna, börjar Dennis Lyxzén sin utläggning lite trevande. Vissa dagar är han inte där, men i slutet av dagen kommer det helt plötsligt några notes på e-mail där han säger att det här måste ni ändra. Han är med hela tiden även om han fysiskt inte alltid sitter bredvid. Men han var med på de viktiga delarna av inspelningen, när Lars lägger gitarrsolo behöver faktiskt inte Rick Rubin sitta och hålla honom i handen, utan han litar på att vi klarar det själva.
– När vi spelade in skivan sa han att ”jag kommer inte imorgon för jag ska åka upp till San Francisco och ha möte med Metallica” och man bara: det kan du göra, vi spelar in. Det är en helt annan verklighet, han kommer i sin jävla Bentley som kostar flera 100 000 och har personlig assistent och sin hund, det går inte att jämföra med att spela in en vanlig skiva, det är en helt annan grej.
Dennis menar att hela situationen är något man måste vara införstådd med när man väljer att jobba med storproducenten. Han puffar till sin hatt, harklar sig och fortsätter berättelsen:
– När man ger sig in i leken vet man hur det är och man får vara lite egolös på något vis. Om man tänker på hur stor han är så är bara en sådan sak att vi får spela in med honom helt bisarr. Då kan man fatta att man kanske inte är första prioritet, men det är okej. Vi har gjort två jättebra skivor med honom så jag kan inte alls vara missnöjd.

Inte kul längre
När vi sitter där i Hugos betongbunker och andas unken luft är gruppen precis i färd med att sparka igång en mindre vårturné (tyvärr visade sig den kvällens konsert inte locka så värst många åskådare) och i skrivande stund håller de precis på att avsluta turnésvängen ”Handen på hjärtat”. Konserter har alltid varit en väldigt viktig del av T(I)NCs väsen, men det kan lätt bli för mycket av det goda. Efter åren av turnerande på ”Armed Love”-plattan uttryckte Dennis åsikten att gruppen faktiskt gjorde en alldeles för lång sväng för att backa upp den.
– Vi hade sönder den och blev helt mätta på det. Vi vill att när vi väl åker ut och spelar så ska det kännas väldigt kul inte som ett tvång och i slutet av ”Armed Love”-turnén kändes det som ett tvång, suckar han.
– Det är inte kul att vara ett band och sitta hemma och känna att imorgon ska vi åka till USA, fan va jobbigt. Det ska ju vara tvärtom, det är ju få förunnat att göra det här så när man börjar ta saker för givet och blir mätt och matt då är det dags att strukturera om så att man inte känner den känslan. Det kommer aldrig kännas nytt och fräscht och spännande på det sättet som det en gång gjorde, men man kan ju åtminstone se till så att det är någonting man vill göra när man väl gör det.
Med det sagt, är motivationen lika stark att åka ut och spela nu som den var för fem, tio år sedan?
– Nej det är den faktiskt inte, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men det är fortfarande pepp att åka ut och spela. När man ser turnéschemat tänker man att fan det där blir kul, men det är klart att det är väldigt annorlunda mot när vi startade för tio år sedan. Då var det ju...i fyra års tid var det, det enda vi gjorde. Det var inga flickvänner, det var inga sidoprojekt, det var inget annat utan bara turnerande. Nu börjar folk skaffa familjer och har andra band de spelar i och andra projekt och det är klart att då kan man inte ha samma brinnande diskussion. Men när vi väl är ute då är det himla kul även om det blir lite kortare svängar. På något sätt känns det skönt, vansinnesturnerande är något man ska göra när man är mellan tjugo och tjugofem och vi är ändå över 30 allihop så man får hitta ett annat tempo så att man kan fortsätta ha pepp.
Men lite uppoffringar får man ändå göra för konsten, att Dennis är så trött den här kvällen är ett direkt resultat av en übertidig morgonflygning från Umeå och ett längre rep i en lånad replokal någonstans i Norrköping.

Inte Socialdemokrater
Och på latsidan kan man knappast påstå att bandet ligger. Fram i sommar kommer de att medverka på festivalen Sonisphere där huvudakten stavas Metallica. Med i lineupen finns dessutom The Hives, det blir knappast första gången T(I)NC lirar tillsammans med dem.
– ”Survival Sickness” och ”Veni Vidi Vicious” släpptes samma dag, men det var länge sedan. Det var jävligt länge sedan, skrockar Dennis.
Det var närmare bestämt år 2000 och hur det gick därefter är en välkänd historia.
– Vi var bra polare med dem och vi spelade jävligt mycket ihop. Vi gjorde en USA-turné med The Hives som förband när de blev stora i England. Mitt under turnén flög de till England och gjorde ett teveprogram, de var bara borta några dagar och så kom de tillbaka till USA-turnén och sen var de ett av Europas största band bara så där, berättar Dennis och knäpper illustrativt med fingrarna. Det var jävligt overkligt, de spelade förband till oss, det var tre band på turnén och de spelade först och vi headlinade. Ett år senare var allt helt annorlunda.
Något nytt brodersband har T(I)NC inte skaffat sig sedan dess.
– Vi är för gamla och konstiga, det är ingen som vill vara med oss, skrockar frontmannen.
– Vi är lite konstiga och politiska och obekväma för folk. I logen blir det i och för sig mest att man pratar om film och Judas Priest och sådant där som folk pratar om, det är inte direkt så att vi tar fram ”Kapitalet” och har studiecirkel om Marx. Men det är svårt eftersom mediaimagen av oss är att vi bara pratar politik så folk tror att vi är helt skadade och att vi är agitatörer. Vi är politiska också, men det är inte så att hänger man med mig får man bara ska sitta och prata politik hela tiden.
Så var vi tillbaka i politiken igen och det är faktiskt inte bara inställningen till livespelandet som förändrats med åldern.
– Det är inte så att vi blivit snälla socialdemokrater på senaste skivan, utan det är liknande idéer som vi pratat om hela tiden. Men det är klart att det vore väldigt konstigt om inget hade förändrats sedan Refused var som argast. Om jag tyckte precis samma saker nu vore det inte bara smickrande. Det är klart att man förändras, men jag tycker att man blir mer fokuserad ju äldre man blir. Nu är jag verkligen fokuserad på det som känns viktigt och relevant.