Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist

Under december, hela vägen fram till jul listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när tio skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken under 2010. Idag presenterar vi Årets bästa plattor enligt Erik Högkvist.

1. Anna von Hausswolff – Singing from the Grave På fjolårets Way Out West-festival gjorde, den då ganska okända, Anna von Hausswolff succé med sin spelning i Annedalskyrkan i Göteborg. I februari 2010 släppte hon dubbel-EP:n ”Track of Time” och i maj kom hennes debutfullängdare ”Singing from the Grave”. Toppbetyg och hyllningar har sannerligen haglat över den 24-åriga Göteborgstjejen det här året. Med all rätt. ”Singing from the Grave” är en helt fantastisk skiva. Anna von Hausswolff har det mesta som krävs för att göra, det som i mina öron är, årets bästa platta. Hon har en unik, kraftfull och hjärtskärande röst och hon är dessutom en fantastisk låtskrivare. Det här är musik som kryper in under huden och verkligen berör.

2. Khoma – A Final Storm
För fyra år sedan släppte Umeåbandet Khoma sitt andra album ”The Second Wave”, det fick lysande recensioner, precis som debuten ”Tsunami”. Efter släppet av ”The Second Wave” och en turné följde år av tystnad och man började undra om de kanske hade lagt ner bandet. Som tur är blev det inte så. ”A Final Storm” släpptes i april och överträffade otroligt nog de enormt höga förväntningar som jag hade på albumet. Med höjdpunkter som Army of One, From the Hands of Sinners och All Like Serpents i spetsen har Khoma gjort sitt bästa album. Hittills, vill säga.

3. Midlake – The Courage of Others
Hur skulle Midlake kunna följa upp mästerverket ”The Trials of Van Occupanther” på ett värdigt sätt? Genom att gå ännu djupare in i skogen och inspireras av brittiska folkrockare som Fairport Convention, The Pentangle och Steeleye Span kanske? Ja, ungefär så blev det. Lyckat blev det också. Midlake har med ”The Courage of Others” skapat en högklassig och stämningsfull låtsamling i de gamla brittiska folkrockarnas anda. Fast på sitt eget, helt unika sätt.

4. Beach House – Teen Dream
Duon Beach Houses styrka ligger i sångerskan Victoria Legrands unika röst. Och i att hon tillsammans med den andre medlemmen Alex Scally bygger upp helt sagolika poplandskap. Det tog ett tag innan jag förstod att Beach House hade en kvinnlig sångerska. Victoria Legrand låter nämligen ungefär som en bättre version av Kings of Leons Caleb Followill. Hur som helst, ”Teen Dream” är klockren från start till mål, även om avslutande Take Care är kronjuvelen.

5. Angus & Julia Stone – Down the Way
Det australiensiska syskonparet Angus & Julia Stone upptäckte jag så sent som förra veckan, men jag föll för dem direkt. Under de senaste dagarna har duons andra album ”Down the Way”, steg för steg, klättrat upp till en femteplats på min årsbästalista. En mycket välförtjänt femteplats. De måste ha bra gener, för de är båda riktigt bra sångare. På två helt olika sätt bidrar de till att göra denna folkpopiga skiva till något magiskt.

6. Shearwater – The Golden Archipelago
Shearwater bildades 2001 av Okkervil River-medlemmarna Jonathan Meiburg och Will Sheff. Den sistnämnde är dock inte längre kvar i Shearwater, medan Jonathan Meiburg i sin tur har lämnat Okkervil River. Med albumet ”The Golden Archipelago” har Shearwater skapat en fullständigt magnifik samling storslagna låtar. Det är mäktigt, vackert och fängslande.

7. Dungen – Skit i allt
Svenska Dungens psykedeliska poprock har fallit mig i smaken från första stund. Och även om jag fortfarande håller 2002 års ”Stadsvandringar” som deras starkaste släpp, så har allt de gjort varit av absolut toppklass. ”Skit i allt” är givetvis inget undantag. Bandets frontman Gustav Ejstes är tveklöst en av de mest talangfulla låtsnickrare vi har här i landet. Det visar han här, speciellt i titelspåret och avslutande Marken låg stilla, som båda tillhör det bästa Dungen någonsin gjort. Som alltid är Reine Fiskes gitarrspel klockrent och skivan innehåller även ett mycket lyckat gästspel av Anna Järvinen.

8. Surfer Blood – Astro Coast
Floridakvintetten Surfer Bloods debutplatta är fylld till bredden med träffsäkra hits. De har jämförts med indierockande storheter som Pavement och Built to Spill. Visst finns det vissa likheter med dessa band, men jag tycker inte att Surfer Blood förtjänar att stå i skuggan av några andra. De har ett ganska eget sound och är bevisligen mycket skickliga låtskrivare. Det går inte att förneka, efter att ha hört låtar som Floating Vibes, Harmonix, Take It Easy och Swim. De tillhör alla toppen av 2010-låtar.

9. Black Mountain – Wilderness Heart
”In the Future”, som är föregångaren till årets ”Wilderness Heart”, lär Black Mountain aldrig överträffa, men de är ärligt talat inte långt ifrån med årets albumsläpp. Titelspåret, Rollercoaster och Old Fangs är några av bevisen för det. Mixen av delikata riff och Amber Webbers mystiskt klingande sång bidrar också till att göra ”Wilderness Heart” till en riktigt bra platta som definitivt bör finnas med på en lista över 2010 års bästa album.

10. Chief – Modern Rituals
Chief är ett fyra man starkt band från Santa Monica som ägnar sig åt att spela refrängstark indierock i stil med landsmännen Band of Horses och Fleet Foxes blandat med lite gitarrmelodier á la Glasvegas. Coldplay ligger också nära till hands som om man ska nämna liknande band. Liksom nämnda band spottar Chief ur sig magiska låtar. Lyssna på exempelvis Breaking Walls, Nothing’s Wrong och Night & Day, så förstår ni vad jag menar.

11. Arcade Fire – The Suburbs
Trots att jag nu placerar ”The Suburbs” på en elfteplats bland årets bästa album, är den har skivan lite av en besvikelse för mig. Det beror mycket på att föregångaren ”Neon Bible” håller en nästan omänskligt hög klass. Det här är ingen ny ”Neon Bible”, men jag tror heller inte att Arcade Fire var ute efter att skapa en sådan. De ville nog göra något helt nytt och det har de i så fall lyckats med. ”The Suburbs” är på något sätt mer storslagen än föregångaren och dessutom betydligt längre, sett till speltiden. Den är alltså på flera sätt mycket ”mastigare” än sin föregångare, på både gott och ont. Arcade Fire befäster hur som helst sin position som ett av 2000-talets bästa band.

12. Yeasayer – Odd Blood
Jag hade en lucka i mitt schema på årets Arvikafestival och bestämde mig då för att gå och kolla in Yeasayer, som jag hade hört mycket om, men aldrig lyssnat på. Efter denna spelning tvingades jag dock lyssna in mig. Det gick inte att hejda sig från de snygga melodierna och de starka refrängerna. Bandets experimentella indiepop var medryckande redan på debuten ”All Hour Cymbals”. Men här, på ”Odd Blood” höjs kvalitetsnivån rejält. Det är sjukt snyggt och proffsigt, helt enkelt.