Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Gyllene Tider
Karstorp, Skövde
2004-07-28
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2004-08-10
Hemsida: www.gyllenetider.com

Det är ett imponerande fenomen det här med Gyllene Tider. Folk går bokstavligen man ur huse för att se ett band som producerade sina hits för dryga tjugo år sedan. Och detta trots att musiken i grund och botten är ganska banal och klichéspäckad. Men det är förmodligen det som gör att Gyllene Tider anno 2004 går hem så fruktansvärt bra. Gamla tiders nostalgi blandas med ungdomlig sommarberusning och så väl gammal som ung kan njuta av hitkavalkaden. I Skövde, en stad med runt 50 000 invånare, slöt inte mindre än 21 000 personer upp för att lyssna och fröjdas.

Inledningen av giget känns förvånansvärt slö. Visserligen öppnar gruppen med sin nya hitsingel En sten vid en sjö i en skog, men sen vill det inte ta sig riktigt. Faktum är att det faktiskt låter lite osäkert och åldringarna är några gånger farligt nära att spela vad som kan kallas för otight. Något spelfel (som också inträffar) kan förbises men ett så trevande framförande som inledningen bjuder på uppskattas inte. Det förvånar mig att osäkerheten är så tydlig, bandet har ju trots allt varit ute på vägarna ett bra tag vid den här tidpunkten.

Någonstans framåt mitten av giget tänder det dock till. Låtmaterialet blir starkare och mer fartigt samtidigt som bandet tycks finna sig bättre i sin roll på scenen. Faktumet att Gyllene Tider i princip bara har hits blir bara tydligare och tydligare ju längre spelningen pågår. Själv imponeras jag mest av en taggad version av Kung av sand, rockiga Det är över nu och sista låten innan extranumren, Tylö Sun. Tillslut artar det sig till att bli en riktigt trevlig konsert i alla fall.

Det är smärtsamt tydligt vem det är som är stjärnan i sällskapet. Vid sidan av Per Gessle framstår övriga bandet som stela statister. Gessle har utstrålning, karisma och charm i så mycket större doser än sina bandkamrater att det nästan är fånigt. De andra försöker förstås så gott de kan, men det räcker inte. Det är Per Gessle som är stjärnan och pådrivaren och i slutändan är det nog trots allt honom publiken kommer för att se och det är inte mer än rätt.