Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Liberator
This Is Liberator, 1996
Skivbolag: Burning Heart
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.myspace.com/liberatorsweden

Att lyssna till "This is Liberator" är som att gå tio år bakåt i tiden och plötsligt stå i bandets replokal någonstans i Malmö. Ljudkvalitén är låg och man hör på långa vägar att Liberator var små gröngölingar 1990. Ljudbilden är tunn och det är svårt att veta om bandet medvetet fått allt att bli så fånigt som möjligt med den humoristiska undertonen. Brassinsatserna (trombon och saxofon) är sparsamma men när de väl träder in ganska fåniga. Småtöntiga insatser som snarare lockar till skratt än tillfredställelse.

Mycket av materialet är uppspeedad reggae som tillslut blir mycket enerverande. I princip varje instrument ligger och maler i baktakt samtidigt som det frossas i utvecklade orgelpartier och småfånig stämsång. Detta tillsammans med Robert Ylipääs då mycket särpräglade brittiska blir bara skrattretande. Man tror flera gånger att det rör sig om någon bakgrundsmusik till en tecknad film; allt är glatt och verkar vara spelat i dubbel hastighet. Det går nästan inte att beskriva.

Tyvärr har Liberator varit väldigt okänsliga med att göra värdiga avslut på låtarna, som förövrigt har väldigt fåniga texter. Många grepp känns fantasilösa och det är inte undra på att man börjar fundera på vem de hade som producent egentligen. Men när man då lyssnar på Liberator idag, tio år senare, kan det kännas skönt att bandet verkligen har utvecklats. Men Liberator låter nyfikna och fyllda av energi, fast de borde idag inse att den här skivan antagligen betytt mer för de själva som människor än för musikhistorien i sig.