Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slutstation Tjernobyl
Noll nio noll, 2006
Skivbolag: Beat Butchers
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-05-23
Hemsida: www.slutstationtjernobyl.se

För många band händer det aldrig, för andra en bra bit in i karriären. Men när alla pusselbitar faller på plats kommer ofta en skiva som kan beskrivas i ordalag som helgjuten. ”Noll Nio Noll” är en sådan skiva. Slutstation Tjernobyl har slutligen fått ordning på sina influenser och lyckats foga dem samman till en kompakt helhet som varken spretar eller svajar.

På tidigare ansträngningar har den Umeå-baserade orkestern förvisso varit bra, men stundtals har det glappat lite mellan musikens olika delar. På ”Noll Nio Noll” lyckas norrlänningarna smälta samman sin grundstomme av punk med sina popinfluenser på ett väldigt bra sätt.

Bandet har blivit hårdare. Det är väldigt positivt. Skivan bjuder träffsäker rock n’rollpunk med tydliga melodier och hookar på en botten av bastant metal. På ”Noll Nio Noll” visas ingen hänsyn eller tveksamhet och det är det som lyfter kompositionerna. Istället för att som många andra svenska punkgäng falla in i tramsigt trallande och anlägga en tokrolig approach siktar Slutstation Tjernobyl på skrevet och manglar. Men håller ändå sin musik melodisk och trallvänlig. Det är en konst som bandet nu lärt sig behärska.

Det enda riktiga snedsteget orkestern gör är att uppenbart planka det klassiska riffet från Charta 77s Moral *2 och stoppa in det i sin egen komposition Bollsportskonspirationen. Men det är förlåtet när de bjuder på smällhårda trallkarameller som Månadsmagasinbacillen och Coola Jörgen. För att inte tala om DN-debatt som utan någon som helst konkurrens måste vara årets punklåt. Allt har som sagt fallit på plats för Slutstation Tjernobyl. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. ”Noll Nio Noll” är snudd på helgjuten.