Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Millencolin
The Melancholy Connection (CD/DVD), 2012
Skivbolag: Epitaph
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-06-07
Hemsida: www.millencolin.com

Millencolin firar snudd på sanslösa 20 år som band med en tvådagars-festival i hemstaden Örebro till helgen och passar dessutom på att samla ihop lite undanskuffade spår på en samling. ”The Melancholy Connection” tar vid där ”The Melancholy Collection” slutade 1999. Den sistnämnda samlade b-sidor och annat småskrap fram till banbrytande ”Pennybridge Pioneers”, den här nya samlingen gör samma sak därifrån och fram till idag.

Två nyskrivna låtar inleder samlandet och kvaliteten är ganska jämn rakt igenom. Det låter Millencolin och det rör sig om låtar som utan några större problem hade kunnat platsa på de plattor gruppen släppt sedan millennieskiftet. Mest fastnar jag för den i sammanhanget udda svensksjungna biten E20 Norr och den lilla melodipärlan Junkie For Success som ursprungligen knäckte som b-sida när Detox släpptes som singel 2008.

Men samlingsskivan kan ni både ha och mista. Det är inte den som är det intressanta i det här paketet. Istället bör ert fulla fokus riktas mot den en och en halv-timme långa DVD-dokumentären som avhandlar inspelandet av ”Pennybridge Pioneers” sommaren 1999.

Plattan har på något sätt vuxit till att bli bandets förmodligen mest populära och för inte så länge sedan gav de sig ut och framförde den live i sin helhet. Dokumentären är en snyggt korsklippt samling av material filmat från inspelningen, intervjuer där medlemmarna berättar om inspelningarna i Los Angeles, låtarna och andra saker som inträffade vid den här tidpunkten. Detta tjusigt varvat med livebilder där bandet framför hela plattan i tyska Cologne.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är ”Pennybridge Pioneers” största fan, det är en bra platta, mer relation har jag inte, men här kommer vi så påtagligt nära ett hårt arbetande gäng unga musiker att det blir oerhört fängslande.

I en scen suckar trumslagaren Fredrik Larzon uppgivet att han tänker åka hem till Sverige för att nivån är så fruktansvärt låg och ”den där tokgubben som ska producera oss spelar hellre schack och drar dåliga skämt”. ”Den där tokgubben” är Brett Gurewitz. Legendarisk ägare till skivbolaget Epitaph och chef i Bad Religion. Han röker sig genom hela inspelningen av plattan och får Örebro-ligan att inse att de nog är bättre musiker än de själva insett.

De fräscha liveframträdandena som klipps in efter att en specifik låt avhandlats fungerar som sköna andningspauser i den annars ganska intensiva stilstudien av ett hårt arbetande band som skrider till verket. Vare sig man är ett fan av Millencolin eller inte är det här en DVD-utgåva som kan rekommenderas.